Tuffa dagar på Kuta Beach

Tanken med vårt återbesök i Kuta var ju främst att få fortsätta att träna på våra surfskills efter flera dagar med snorkling och dykning på Gilis, men det blir ju som bekant inte alltid som man har tänkt sig. Första förmiddagen hade vi ganska bra vågor och fick några timmar i vattnet innan det blåste upp efter lunch och förhållandena blev sämre, och strömmarna starkare. Detta gjorde oss inte så mycket då vi ju hade flera dagar kvar att lägga på surfandet. Dessvärre visade sig nästa dag vara ännu stormigare och endast Sam var tuff nog att göra några andra våghalsiga surfare sällskap i vattnets krafter, medan jag vaktade i solen på torra land. Jag tappade snabbt räkningen över antalet vågor som med enorm kraft sköljde över Sam och med full fart skjutsade honom och hans bräda tillbaka mot stranden, under hans otaliga försök att ta sig ut till en bra surfspot. Efter flera timmar av tappra försök insåg till och med Sam att havet var lite för tufft.

När det gäller Kuta Beach finns det två alternativ om du inte vill ligga direkt på sanden i gassande sol. Det ena är att hyra varsin solstol i skuggan av ett parasoll i vanligt solsemestermanér (?), men vill man som vi mest vara i vattnet känns det som onödiga pengar. Då kan man istället slå sig ner på en stol bland de locals som befinner sig i den övre strandkanten. Vi hann knappt ner på stranden innan vi blev erbjudna varsin stol. Ett provisoriskt bord av en drickaback ordnades snabbt fram till vår medtagna lunch. Killarna (ja, tjejerna lyser tyvärr med sin frånvaro i det här landet och den enda indonesiska tjej vi sett surfa var på Lombok) hyr även ut brädor och säljer dricka förutom att erbjuda turister en plats i skuggan. Och allra helst tror jag de socialiserar med oss. Alla vill veta varifrån vi kommer och alla visar sig snabbt både kunna en del svenska ("Hej kompis, hur mår du?") och ha flera svenska vänner. När det kommer till vänner tror jag att vi också kommer att räknas till dem när de talar med framtida svenska turister.

Sista dagen struntade vi att leta på någon bräduthyrare uppe i stan (som oftast är lite billigare) och gick istället direkt ner till stranden för att kolla läget. Även om vädret inte var super såg havet ändå lite lugnare ut jämfört med dagen innan och vi lyckades snacka till oss ett okej pris på varsin surfbräda hos en av bräduthyrarna på stranden. Väl i vattnet visade det sig dock att det var riktigt kraftfulla vågor som rullade in mot Kuta Beach även denna dag, men det tänkte vi inte att skulle få hindra oss på vår sista surfdag. Vem vet när vi får chans att rida på vågorna nästa gång?

Med ganska starka strömmar och en hel del vind tar surfarkrafterna slut fortare än man tror, och efter dryga halvtimman satt vi i våra plaststolar igen och vilade med förhoppningen att havet skulle lugna sig något. Efter några ord om dagens vågor med bräduthyraren ramlade vi snart över på konversationsämnet Sverige och fick veta att han hade en kompis som har en flickvän från Sverige. Bonden, som han heter, var snart framme och presenterade sig. Han berättade att han ursprungligen är från Java men att han och flickvännen Linnéa rest runt en hel del i Indonesien och nu hänger här samtidigt som de hoppas kunna ordna ett visum till Sverige för honom. När vi lärt Bong att uttala Gävle (som vi oftast uppger att vi kommer ifrån) dröjde det inte länge innan han gick iväg för att impa på Linnéa som tydligen också var på stranden. Men Bong var snart tillbaka med svärfar Per i släptåg. Att Per var från Hudiksvall gick inte att ta miste om (det hördes bra även på dottern Linnéa när vi senare träffade henne också) och han såg ganska nöjd ut över att ha hittat lite folk från rätt del av Sverige att prata med.

Efter diverse diskussioner med Per om Sverige, jobb, sjukvård (han arbetade som sjuksköterska), läraryrket, Sandvik och gruvindustrin var det dags att ännu en gång se vad havet hade att komma med, och vi tog oss ner i vattnet med våra brädor för några sista försök. Efter att ha blivit ivägskickad och översköljd av vågorna flertalet gånger insåg jag dock att naturen vann också denna rond, och kämpade mig upp på stranden istället (till och med det kan vara svårare än man tror). Sam som är aningen tuffare inför vattnets makter nötte naturligtvis på en stund till innan han slutligen insåg att jag (som vanligt) hade rätt. Något besvikna över de lite för hårda förutsättningarna lämnade vi våra brädor åter och passade även på att hälsa på Linnéa när vi sa hejdå till Per. När vi nämnde vår frustration över vågorna upplyste hon oss om att vi borde prova tidig morgon, runt 06, för att få den bästa surfen. Kanske tur ändå att surfdagarna är slut för denna gång, för att få dessa morgontrötta nattugglor till semesterlirare att hoppa upp så tidigt skulle helt klart vara en utmaning.