Kuta - Fransosernas paradis i Indonesien

Trots att klockan hade hunnit bli ganska mycket innan vi kom fram igår var det inte frågan om vi skulle bada lite i havet, utan hur!? Stranden låg dock inte långt bort alls och nästan ensamma kunde vi plaska runt i det långgrunda vattnet i solnedgången.

En dusch senare var vi vrålhungriga och warungen rätt över vägen var välbefolkad vilket brukar vara ett bra tecken. Vi slog oss ned vid ett av de sista lediga borden och beställde. Medan vi väntade och iakttog alla bordsgrannar kom mera folk och när det blev slut på lediga bord hände något som vi västerlänningar inte är allt för vana vid. Kyparen frågade om de nya gästerna kunde få dela bord med gästerna som redan satt där, varpå det inte dröjde speciellt lång tid innan också vi fick sällskap. Två stora franska killar slog sig ned och berättade att de hade letat lite efter någon restaurang med lite folk att snacka med, och resten av gatan var i princip helt tom. Vi håller oss där det händer!

De pratglada fransmännen var inte helt lätt att förstå. Den ena killen bor och jobbar (jobbade, fick sparken via mail nu under semestern...) i Jakarta och pratade därav ganska okej engelska. Kompisen, möbelsnickaren från en mindre ort mellan Bordeaux och Biarritz var inte riktigt lika vass. Desto bättre var han på grimarser och minspel. Även om jag ibland tycker Ida är helt fantastisk på att göra diverse miner och ansiktsuttryck så mötte hon här sin överman. Killen sa knappt ett ord utan att leverera ett nytt ansiktsuttryck med muskler i ansiktet du tvivlar starkt på att du själv har...

När grabbarna slog sig ned försökte vi varna dem lite om att det verkade ta ruskigt lång tid att få mat på detta ställe men killen som bott i Indonesien de senaste två åren viftade snabbt bort detta och menade att dem alltid är långsamma i detta land. Så det hann avhandlas både surfing, kulturskillnader, fransk och svensk mat samt en snabblektion i Indonesiska, då maten tog riktigt lång tid, vi väntade ca 1 timme och 20 minuter från det att vi beställt innan vår friti calamari och fish from the grill serverades. De hungriga fransmännen som beställt in flera rätter fick sin mat precis när vi skulle till att gå, ca 1h och 40 minuter efter det att dem beställt. Och detta trots flera hot på indonesiska om att de skulle tvingas servera gratis öl om de inte kom tidigare..

Trots fransmännens försök att övertyga oss om att åka till Gerupuk valde vi efter lite research att styra Hondan västerut istället och mot Selong Belanak. Tanken från början var egentligen att försöka hitta en surfskola och låta dem ta oss nybörjare till ett lämpligt ställe. Morgontröttheten gjorde dock att vi fick skjuta på denna plan och prova lite på egen hand istället.

Till skillnad mot många andra surfspots här i krokarna är Selong Belanak ett beach break, dvs man kliver i från stranden istället för att surfa ute på öppet vatten. Men vilken strand sedan. Kritvit sand, klarblått vatten, längre än Strandbaden och det bästa till sist, vi delade den med max 15 personer! Lite ofattbart att inte fler hittat hit. Det tog förvisso 45 minuter att köra hit på motorcykeln, men bara vägen dit i sig gjorde turen värd.

Tar ni någon gång denna tur kan vi också varmt rekommendera Ashtari café, beläget på toppen av ett av "bergen" man tar sig över. Utsikten var av sällan skådat slag och en milkshake där smakar lite så som du alltid tänker att en milkshake borde smaka. Förbered dig dock på en hel del fransktalande människor, det verkar nämligen mest vara de som hittat hit ännu.