Skam den som ger sig

20131102
Äntligen hittade även jag tekniken, timingen och balansen för att komma på fötter! Och när man väl stod där kändes det ju nästan som att man aldrig gjort annat... Och även fast jag tränat en dag mer (Ida avstod gårdagens session på grund diverse krämpor efter första dagen) forsatte Ida förstås att stå stadigt! Men det är också väldigt mycket Soups förtjänst att vi lyckats. Bara att se när och var vågorna kommer, var de bryter, vilka som är lagom stora och branta för att kunna surfa hade vi aldrig klarat själva och att dessutom få hjälp med en extra putt är ofta skillnaden mellan om man hinner med vågen eller inte.

Det blir verkligen mycket paddlande när man surfar på öppet vatten och vi börjar helt klart inse att surfarna ser ut som de gör inte enbart beror på antalet timmar på gymmet. Fördelen med de ställen där vi varit är att man efter att ha tagit en våg ofta kan ta sig 20 meter åt sidan och sedan paddla tillbaka på mer eller mindre lugnt vatten. Det som ändå kanske suger mest kraft är när man paddlar in för att ta en våg varpå det visar sig att den är allt för tidig, stor eller brant och det snabbt gäller att ta sig ut igen. Detta verkar dock inte ens de mest erfarna surfarna kunna undvika. Men för oss resulterar det ofta i ett par dyk och tumlingar innan man är på säkert anstånd.

Tyvärr bjöd dagens session inte på så många försök då tidvattnet gjorde djupet farligt lågt mot slutet. Men tre dagar av surfande (läs paddlande) har också tagit ut sin rätt på rygg- och armmuskler och man ska väl ändå sluta när man är på topp?