Surfer's paradise

20131101

Kanske var det lite av en miss att klippa sig i Kina. Vill man passa in i surfercommunityn är det nämligen långt hår som gäller. Våra svenska vänner, Truls, Hannes och Felix (som för övrigt är en kusin till Sams granne och barndomsvän Petter Kindström) har givetvis fattat detta och bär på varsin nästan axellång kalufs. Som tur är har vi hittat ett par vänner till som inte följer denna devisen så jag (Sam) inte alltid måste känna mig som det svarta fåret.

Christof, belgaren som vi nämnde tidigare, har en kortare mer krullig frippa men är konstigt nog rätt skaplig på att surfa ändå. Killen sticker också ut på andra sätt då han är utbildad läkare (högre utbildning eller ens riktig sysselsättning verkar inte vara surfarnas grej) och gör vad han menar är den sista riktiga långresan innan läkarlivet tar vid på riktigt. Christof är för övrigt den typen av människa som folk nästan dras till och när vi exempelvis gått ut och käkat med honom har vi nästan alltid nya vänner när vi går därifrån. Sen har vi kanske hälften av alla barn som säljer armband i tid och otid kring oss också...

Christof 

Appropå att äta har vi lovat Christof att hjälpa honom och hans landsmän att försöka få lite upprättelse. Amerikanerna gjorde nämligen jordens blunder när de döpte pommes frites till french fries då pommes utan tvekan kommer från Belgien, något som fransmännen för övrigt också är väl medvetna om. I Belgien gör nästan varje ort sin egen sort och tillsammans med chokladen och ölen är det bland det mest belgiska du hittar. Så gör nu oss (och Belgien) en tjänst och beställ alltid "belgian fries", oavsett vad som står på menyn!

En som blev klart förvånad över denna omritning av världskartan var floridasonen Mike. Han bor precis som vi (och Christof) på Rahaju Hostel och är även han en hängiven surfare utan långt hår (killen har i och för sig en rejäl mustasch, så det kanske funkar som substitut?). Mike har i mitt tycke kanske världens smartaste yrke, åtminstone för en globetrotter. Han är investerare, eller börshaj som vi skulle kalla det på dalmål, vilket i praktiken innebär att han jobbar när han känner för det och vart än i världen han befinner sig så länge det finns en internetuppkoppling. 

Boenden som Rahaju är nog helt klart det optimala för att träffa schyssta människor. Bara ett fåtal gäster, lågt pris, en ägare som är intresserad av sina gäster (som dessutom vet allt och hjälper dig att fixa det du behöver) och ett enklare utrymme där man kan sitta och språka om allt ifrån böneutropen som aldrig tycks upphöra (och dessutom görs av barn!) till energiinnehållet i den dagliga frukosten (bananpannkaka med sirap). Att man dessutom kan få äran att spela aussie för en stund när ägaren Adi behövde enkätsvar från australiensare för en studerande kompis räkning sänker inte direkt den gemensamma känslan av att vi hittat något unikt.

Adi