Matfest på Pinguin Warung

Under vår vistelse i Hamnstaden Padangbai har vi inte orkat göra några större ansträngningar. Svårt att säga om det är solbrännan, värmen eller bara resandet i allmänhet som gjort oss så slitna. Detta trots att vi själva tycker tempot varit ganska så lågt på slutet. Men i och med att vi också skippade dyk och snorklingsorten Amed längs östra kusten kostade vi istället på oss två nätter här.

Med facit i hand gjorde vi kanske fel som lyssnade på tjejen i turistinfornationen i Lovina, som då upplyste oss om att boende kunde bli både svårt och dyrt i Amed, för att inte tala om hur dyrt det skulle vara att sedan ta sig vidare till Padangbai. På terrassen här på Kembar Inn träffade vi nämligen ett schweiziskt par och när vi nu utbytte erfarenheter med schweizarna visade det sig att Amed bjöd på gott om ställen att bo till riktigt bra pris och transporten därifrån var inte heller någon större svårighet.

När vi som bäst avhandlade svårigheterna med att just veta vem man kan lita på dök det upp ett par brudar i 25-års åldern varav den ena med sådan accent att jag (Sam) placerat henne till Nya Zeeland innan jag ens sett hur hon såg ut. Detta visade sig dock inte alls stämma då tjejen i själva verket var danska (!) och hennes väninna tyska. Senare fick vi också veta att hennes dialekt hängde i sedan ett utbytesår på just Nya Zeeland för ett gäng år sedan.

Tjejerna kom nyligen från ön Nusa Lembongan som de med stor sorg tvingats lämna och så väl promotade att vi nu som bäst klurar på om vi kan tänkas hinna med ett besök där också innan vårt 30-dagarsvisum tvingar oss att lämna landet.

Kvällarna här i Padangbai har för övrigt spenderats på vår nya favoritrestaurang Pinguin Warung. Dessa "warungs" som finns överallt i Indonesien kan bäst liknas med våra svenska gatukök, och Pinguin var inget undantag - som en blandning mellan restaurang och kiosk, med ett par bord ute på gatan och en meny (och restaurangnamn) skriven med mer eller mindre bristfällig engelska (mer i Pinguins fall), som naturligtvis roar oss västerlänningar. På detta lilla lokala tillhåll serveras inte bara riktigt god indonesisk mat utan också något så ovanligt som rejäla portioner. När vi första kvällen beställde in Rambo Fried Chicken som vi från en del tips på nätet hört om kunde vi snabbt konstatera att det som nästan såg ut som en hel kyckling doppad i frityrsmet tillsammans med en hel tallrik pommes hade räckt att dela på även för en storätare som Sam Sjöblom. Att det dessutom visade sig vara enbart kycklingkött (inga ben) fyllt med kryddor och något som vi tror kan ha varit skinka gjorde oss inte mindre nöjda, och mätta. På en kväll kunde vi alltså kompensera för alla de allt för små asiatiska portionerna vi fått de senaste veckorna, och utan att det gjorde något direkt hål i plånboken. Hela denna lyxmåltid gick nämligen loss på strax under 100 000 rupiah (lite mindre än 60 kr) och då var dessutom lite dricks inkluderat! Dricksen på ca 6 kr gjorde för övrigt killen i restaurangen så lycklig att det såg lite ut som att han vunnit på lotteri...

Vi kunde givetvis inte låta bli att ge detta ställe ännu ett besök och Idas Mie Goreng kan nog vara det klart mest prisvärda som ätits denna resa. En supergod jätteportion för 15 000 rupiah (9 kr)!