Ytterligare dagar i storstan

20131202
Trots att vi kände oss färdiga med Kuala Lumpur redan efter första besöket i staden, och att planen från början bara var att stanna två nätter denna gång, blev det ytterligare en natt innan vi väl tog oss vidare. Vi insåg nämligen att om vi skulle ta oss till Thailand (som förmodligen skulle bli nästa destination) via båt från Malaysia så får vi bara 15 dagar visum (mot 30 vid ankomst via luften). När vi som bäst undersökte detta samt vilka alternativ som fanns, snappade Sam upp att det var fler på vårt hostel som diskuterade samma sak. Vincent och Michaela, ett holländskt par hade bestämt sig för att besöka thailändska ambassaden dagen efter för att kunna söka ett visum för 60 dagar direkt, och efter lite konsultation av våra asienkunnare där hemma kom vi fram till att det var en bra idé och hakade på. Även om visumansökan behandlas på endast en dag kändes det lite surt att behöva stanna den där extra natten. Speciellt med tanke på att vi hade kunnat sökt vårt visum senast vi var här och bara hämtat upp det nu, med facit i hand. Det är dock sånt vi får vara beredda på med tanke på att vi inte vill planera vår resa i förväg, och friheten det ger är så mycket större än frustrationen över att behöva vänta en dag extra ibland.

Att vi hade fått kontakt med holländarna var faktiskt en himla tur, för när vi väl står på ambassaden i en jätte kö inser vi att visumet inte alls ska betalas i amerikanska dollar som vi trodde (vilket är ganska vanligt), utan i malaysisk valuta och vi hade plötsligt för lite pengar med oss. Utan att ens behöva fråga erbjöd sig Vincent att låna oss de ca 200 motsvarade svenska kronor vi saknade och räddade oss därmed troligen från ytterligare en natt och dags väntan. Puh!

Nu ska ni dock inte tro att vi suttit sysslolösa och rullat tummarna på grund av någon extra dag här i Kuala Lumpur. Vi är ju faktiskt i en storstad vilket har sina fördelar det med (även om vi märker att pengarna springer iväg desto snabbare). Att kunna sätta sig på ett schysst internetcafé med bra uppkoppling för att göra reseresearch och säkerhetskopiera bilderna från våra kameror är inte så dumt. Inte heller att hänga på vårt hostel Sunshine Bedz för att dela tips med andra resenärer. Även om det kan vara roligt att prova nya boenden valde vi samma ställe även vid detta besök i staden, då vi var så nöjda med det. Läget kan inte bli mer perfekt, atmosfären är grym och vi har dessutom blivit lite tjenis med ägaren Patrick efter det lilla ryggkliarhyss han gjorde på Sam under vår första visit. (Patrick smög upp bredvid mig och tog över mitt smekande av Sams rygg en stund helt utan att han märkte något trots en hel del fniss och skratt runt om i rummet!)

Vi har dessutom fortsatt jakten på bra mat här i storstaden, vilket man skulle kunna tro vore enkelt, men visar sig vara raka motsatsen. Vi tog oss bort till en food street som vi missade senast och trots stort utbud var det inte mycket som lockade dessa annars ganska okräsna västerlänningar. Men hur lockande låter egentligen "porridge with frog"? Det slutade med varsin mee och nasi goreng, som var långt från de bästa vi ätit, men ändå inte så tokigt. Du är ju mat, säg!

Vi gav inte upp tron på food streeten (den kändes fortfarade bättre än den food court vi besökte ett par gånger senast) och hann med ett till besök. Vi slog oss ned vid en annan restaurang denna gång som såg välbesökt ut (brukar vara ett gott tecken) och Sam beställde in roasted duck (med Kinas anka i tankarna) och jag gick på en nudelrätt "sliced chicken", ett säkert kort - skulle man kunna tro. De gorenger vi hade vid förra besöket framstod plötsligt som gourmetmat jämfört med vad vi serverades nu. Nej, det blev faktiskt raka vägen till McDonald's när vi hade betalat för oss. Vi förstår inte om det faktiskt är maten som är så här dålig generellt, om vi beställer fel rätter eller om vi bara har en jäkla otur. Nu längtar vi verkligen till Thailand som är lite mer kända för sitt suveräna kök!

Något annat som kan göra att några extra kronor går åt i storstan är när vi får krupp på vår Kinasurfplatta som stänger av sig själv oftare än vi hinner starta upp den (så kan det gå om man försöker vara ekonomisk/snål) och vi tar en promenad till Low Yat Plaza och kommer därifrån med en ny platta (en toppmodell från Sony). Bara känslan av att använda denna kontra vår gamla och att den var 25% billigare än hemma gjorde att det kändes som ett toppenköp. Förhoppningsvis ska vi nu också kunna reducera antalet timmar spenderade på att ladda upp dessa inlägg ganska så drastiskt.

Skohyllan i entrén till Sunshine Bedz. Backpackerskor luktar inte jordgubb... 

Inte så gott som det ser ut

Lycklig kille