Ida & Sam i Asien: AVICII

20131201

När jag skriver detta har jag precis tagit mig ur sängen, trots det är det inte morgon, det är eftermiddag, klockan tre-någonting. Dagen efter en så bra konsert som Avicii bjöd oss på igår känns det dock helt okej att vara lite av en slagen hjälte, och då ska ni veta att det är få som har så svårt för att acceptera en "dagen efter" som jag. Tycker så illa om mig själv när det händer. När huvudet bankar och kroppen ömmar idag är det bara som en påminnelse, Sam, du var fan där! Inga av de dåliga känslorna som brukar vara där existerar idag (nu lät det nästan som att det händer ofta, 3-4 gånger per år kanske...). Det faktum att Ida varit vaken sedan 10 och redan varit på HM och shoppat en sväng säger väl i och för sig en hel del om hur lite alkohol vi egentligen drack och kanske är det inte så otroligt ändå.

Ingen av oss hade orkat bry sig speciellt mycket om att i förväg ta reda på vart eller ens hur långt ifrån Kuala Lumpur konserten var. Jag antar att det är lite av den där kaxiga backpackermentaliteten (eller naiviteten kanske) som håller på att ta över, ni vet det där vi-har-ju-en-adress-så-hur-svårt-kan-det-vara-tänket. Därför var det nog ganska tur att vi hittade en kvartett med västerlänningar i lobbyn på Sunshine Bedz att göra sällskap med. De hade ju i alla fall tagit reda på så mycket som att taxi var enda alternativet för att ta sig till F1-banan i Sepang och deras tidsplan hade säkert hållit om trafiksituationen varit mer som den brukar.

Nu gjorde det inte så mycket att vi klev ur taxin kvarten senare än planerat. Hade vi vetat om att alla 28 000 besökare var tvungna att ta sig under racingbanan genom en kulvert som mest liknade en skolkorridor hade vi nog aldrig ens försökt hinna dit till bönepausen. Köande tog lååång tid. Men peppen som kom av att höra hur racingbilarna varvade på rakorna var givetvis helt enorm!

Att försöka beskriva konserten med ord känns minst sagt som en övermäktig uppgift men förhoppningsvis kan våra bilder, tagna 10 meter bakom det främre staketet, ge er en hint om vad ni missade. Det fantastiska trycket framför scenen, den tunga, djupa basen som både fick bröstkorg och stämband att vibrera samt Aviciis otroliga förmåga att hela tiden plocka fram nya låtar är förstås lite svårt att se, men förhoppningsvis kan ni föreställa er. Varken jag eller Ida är ju som ni vet några riktigt inbitna House-fans, men detta var en kväll då partyt var på topp och vi var stolta svenskar, inget snack om saken!

Resan tillbaka till KL är nästan värd ett eget inlägg men kan väl sammanfattas med att det tar en del tid när 28 000 personer ska pressas igenom en ca 3 meter bred grind och att asiater är dåliga på att köa visste ni nog redan, men taxichauffören vi hittade slog nog de flesta rekord. Hundratals bilar passerades vid varje vägtull för att sedan bokstavligen trycka in den gamla toyotabussen i kön två bilar före spärren. Trots den snabba hemresan var klockan närmare 6 när huvudet väl landade lyckligt på kudden.