Ingen kommer ihåg en fegis!

20131130

Idas nya favorit

När vi nu tar farväl av Cherating är det tro det eller ej med mycket delade känslor. Kanske måste det bli ett nytt besök här efter helgen. Riktigt intressant hur det på bara ett par dagar helt kan vända från att man är fullkomligt urless på ett ställe till att man nästan är beredd att säga att man hittat hem... Men för oss ska det också få bli en påminnelse om att det många gånger tar lite tid innan man hittar rätt, och att det trots allt oftast är vilka människor (eller djur i Idas fall) vi träffar som avgör. Även löpning har betydelse vill jag tro, sista dagen blev det faktiskt dubblering av distansen. Mer energi till att göra saker fick oss att dra på en Mangrove-tur. Vi ensamma tillsammans med guiden i båten var både riktigt fridfullt och spännande. Guidens uppmärksamma ögon hittade både fåglar, ormar, apor och ödlor åt oss i denna helt fantastiska miljö.

Det är skönt med is när man bränt sig! 

Prognoserna pekade på bättre vågor mot eftermiddagen och vi bestämde oss (eller i alla fall jag) för att ge det en sista chans. När vi traskade längs stranden denna eftermiddag blev det tydligt att det skulle bli första gången med gott om sällskap i vattnet. Aningen avvaktande paddlade jag utåt med Hans Fredholms motto (Ingen kommer ihåg en fegis!) sjungandes någonstans mellan öronen medan Ida väntade på stranden för slemdjursprognos. Tidvattnet var högt och det blev en hel paddlande innan jag kom ut till de andra. Väl ute var jag nog nästan ensam om att helt ha klarat mig från de röda odjuren som nu verkade finnas lite varstans. Bortåt en halvtimma flöt vi runt där och snackade i väntan på något surfbart, när det plötsligt kom två riktigt skapliga vågor inrullandes. De flesta av oss låg tiotalet meter fel och missade dem helt, bara tysken Felix hittade rätt, men som han gjorde det. Alla i vattnet jublade! Vi kunde dock snart konstaterade att det var helt dött igen och efter ca fem minuter gav vi upp. Rättvist som det ska vara så hittade också jag ett äckeldjur att stoppa foten i... 

Beach bar

De flesta av surfarna letade sig förr eller senare mot ett ställe på stranden som kallas Beach Bar, så också vi. Denna lilla oas var precis så som jag tycker att en bar ska vara. En avslappnad atmosfär där alla som kommer är en i gänget, drickan hämtar du själv i kylen för här törs man lita på att du själv håller koll och betalar. Att stället både drivs och ägs av riktiga original gör inte saken sämre. Att det var något klart speciellt över killen med krulligt hår märkte vi tidigt, men när han upprepade gånger kommenterade och tog på mitt hår gick det inte riktigt längre att låtsas som ingenting. Vi fick snart reda på att han hade öknamnet "The White Devil" vilket jag antar har att göra med hans förmåga att konsumera och bjuda på alkohol. Flaskorna med Chivas Regal tömdes en efter en i glasen som också toppades med någon centiliter cola. Samtidigt som folk blev allt fullare och han skickade kompisarna (som också tävlade om vem som kunde spinna värst i sanden med hans fyrhjulsdrivna pickup) för att köpa mer fortsatte han att beundra min kalufs. Kommentarerna växlade friskt mellan att den var skitful och att han genast måste få klippa den till att han själv skulle vilja ha lika, men inte en enda gång utan att ta på den. Att Khairil, som han hette, ägde stället var inte otänkbart, men alla historier om att killen var proffssurfare, rik som ett troll och av kunglig sort som folket runt om honom berättade medan de ursäktade hans beteende var igår som vilka fyllehistorier som helst. Gissa om jag satte något i halsen när jag googlade "Tunku Khairil Ibrahim" denna morgon!? Kvällen som avslutades på baren Little Bali blir hursomhelst en jag sent glömmer!

Det har inte regnat ofta, men men när det väl regnar,
då regnar det! 

Little Bali - baren med det suveräna livebandet
som lirar varje kväll, alla veckans dagar!