Koh Lipe

20131208
Det första som slår oss när vi närmar oss Koh Lipes kritvita strand är hur otroligt klart det turkosgröna vattnet är. Och allt är så vackert! Redan här börjar jag förstå varför vi svenskar vallfärdar till Thailand, och det innan vi ens har hunnit vada i land från båten.

Vi fick besked från det provisoriska bord som var uppställt som passkontroll att det skulle ta ca 20 minuter innan vi fick tillbaka våra pass. Hela grejen med passkontroll för denna båtresa var ganska intressant. Vi blev upphämtade med minibuss imorse, och sedan skjutsade till resebolagets egna disk (provisoriskt bord) för en förkontroll av våra pass samt ifyllnad av vårt arrival card för Thailand. Därefter till immigration office på malaysiska sidan, och efter en ut-stämpel i passet åkte vi tvärs över ön till vår båt. Officiellt hade vi då alltså redan lämnat landet. Väl på båten samlas allas pass i en plastficka som överlämnades till kaptenen och sedan de thailändska passkontrollanterna vid ankomst.

I väntan på våra pass hann vi med en frukost och att ta ut pengar på en resort längs stranden. Vi visste redan på förhand att Koh Lipe inte har några bankomater och då inte heller Langkawi kunnat bistå med Baht hade vi endast malaysisk valuta på oss. Det visade sig i alla fall att några av de större hotellen kan förse dig med kontanter genom att göra ett kortköp med endast några procents avgift, skön lättnad!

Då jag var rätt dålig i min förkylning stannade jag kvar i skuggan på frukostrestaurangen, medan Sam sprang längs stranden och letade boende åt oss. Han fick också i uppdrag att hämta våra pass. Vi räknade med att han kanske inte kunde få ut mitt, men det visade sig att han nog kunde plocka på sig alla pass han önskade då killen som skötte utdelningen hade noll koll och direkt erbjöd Sam en fem olika pass. Tur att våra fortfarande fanns kvar!

Koh Lipe är som sagt väldigt vackert, och stränderna är fantastiska för sol och bad. I övrigt har turismen färgat ön ordentligt och restaurangerna skyltar med "breakfast", "home made bread" och "real coffee". De har lärt sig vad turisterna vill ha. Och när det kommer till turister hör vi för första gången under den här resan svenska röster nästan överallt.

Dagarna här har mestadels gått åt till att kurera mig, men vi bokade också in oss på en heldags snorklingstur till några av öarna runtom. Redan från första minut kändes det som vi hamnat i ett schysst litet gäng och det blev en riktigt trevlig tur med bra och avslappnad stämning på longtail-båten. Havet var dock lite tuffare denna dag och det var inte alla ställen som var helt lätta att snorkla på. Samtidigt hade varje rev vi besökte ganska egen karaktär och mycket fint att titta på. Fiskarna här var också så vana med besökare (och troligen att bli matade) att vi helt plötsligt kunde känna hur det nafsades lite efter ben och armar när hela stimm väntade på utfodring.

Vi fick bra kontakt med alla på båten, framför allt Carl, en pratglad, äldre schweizare och en amerikan, Sven, som numera bodde i Bangkok och jobbade som fotograf världen över (med bland andra Vogue som kund).

Havet var som sagt tufft mot oss idag och hemresan bjöd på stark vind och full fart över vågorna så inget i båten hade en chans att hålla sig torrt. När vi slutligen kom iland efter något som kändes som en evighet var det första gången på hela resan som jag verkligen saknade att ha varmvatten i duschen.

Sin, en annan av killarna på båten, hade en kamera med undervattenshus med sig och delade snällt med sig av sina foton efter dagens slut.

Vistelsen på Koh Lipe avslutade vi med att sjunga "Ja, må hon leva" för mamma över ett lite knackigt Skype.

Eric (tysk som hade studerat ett år i Sverige), Sam, jag, Carl, Sin och Sven