Gili T

Vi befinner oss sedan ett par dagar på ön Gili Trawangan eller Gili T som den ofta kallas. Det är också en av de tre öarna som nästan vart man än kommer benämns som Gilis. Detta är lite komiskt då man kikar på kartan eftersom mer eller mindre alla öar kring Lombok har ett namn som innehåller "Gili" (vi antar att det betyder något i stil med ö), och då pratar vi alltså om hundratals öar. De tre Gili-öarna, Trawangan, Meno och Air är iallafall dit man försöker få alla turister att åka, eller rättare sagt tror att alla vill åka. De är också så pass kända att vi väl kände till dem innan denna resa och de har väl också funnits med i resplanen (som vi egentligen inte har) sedan starten.

Men välbesökta platser brukar också betyda en hel del olika åsikter. Var bak har sin smak, ni vet. Och faktum är att en hel del av dem vi träffat under resan inte varit speciellt imponerade, inte på det sätt vi hade väntat oss i alla fall. Vi lät oss hur som helst inte avskräckas och utvärderar nu på egen hand. I den där planen som vi egentligen inte har ingick även en bergsbestigning innan vi skulle ta farväl av Lombok men då alla vi träffat som varit upp på Mt. Rinjani de senaste veckorna varit mer eller mindre genomblöta efter kraftiga regnväder bestämde vi oss i sista stund för att avstå.

Vad ger vi då Gili T för omdöme? Om sanningen ska fram så har ingen av oss mått riktigt bra här och vi har mer eller mindre turats om att vara sängliggande med en varsin dag av influensaliknande symptom och avslutningsvis en natt med matförgiftning för min (Sams) del. Om skulden för detta skall tillskrivas ön i sig eller om det bör ses som slump låter vi tillsvidare vara osagt, men det är väl kanske inget drömställe att vara sjuk på. Att exempelvis hitta något ätbart i stil med yoghurt eller bröd i en supermarket är mer eller mindre omöjligt här och du är därför helt lämnad till att lita på restaurangerna, vilket kanske inte helt är att föredra. 

Det vi har orkat se av ön är talar dock sitt tydliga språk, detta kan verkligen vara ett riktigt semesterparadis. Speciellt om du gillar mixen av schysst strand med bra snorkling och ett ordentligt utbud av restauranger och barer. Det faktum att här inte tillåts någon motordriven trafik (bara häst med vagn, cyklister och gående trängs på de små och ojämna gatorna) gör detta mycket olikt alla de platser du hittar på Lombok och Bali. Tempot här är mycket trevligare och att slippa trafiken, eller som Ida gärna uttrycker sig, "det rofyllda ljudet av hovklapper" hjälper oss verkligen att slappna av. En annan sak som nog inte går att undgå här är att det inte finns någon polis, något som tyvärr gjort stället till lite av ett drogparadis (vart du än går blir du erbjuden lite av varje). Trots detta är ön mycket säker. Stölder är ytterst ovanliga och cyklarna som hyrs ut saknar alla lås. Om något ändå skulle bli stulet stoppas alla båtar tills tjuven har hittats.

Just nu när vi är här är det också lågsäsong vilket ur ett prisperspektiv är mycket positivt (boende kostar mindre än hälften av högsäsongens taxor). Det är givetvis också rätt skönt att slippa trängas, samtidigt som det är lite tragiskt att gå förbi tomma restauranger och barer där livebanden lirar för fem personer...

Någon håller på att helt byta stil... 

Vad kan vara roligare än lite nya prylar? 

Skam den som ger sig

20131102
Äntligen hittade även jag tekniken, timingen och balansen för att komma på fötter! Och när man väl stod där kändes det ju nästan som att man aldrig gjort annat... Och även fast jag tränat en dag mer (Ida avstod gårdagens session på grund diverse krämpor efter första dagen) forsatte Ida förstås att stå stadigt! Men det är också väldigt mycket Soups förtjänst att vi lyckats. Bara att se när och var vågorna kommer, var de bryter, vilka som är lagom stora och branta för att kunna surfa hade vi aldrig klarat själva och att dessutom få hjälp med en extra putt är ofta skillnaden mellan om man hinner med vågen eller inte.

Det blir verkligen mycket paddlande när man surfar på öppet vatten och vi börjar helt klart inse att surfarna ser ut som de gör inte enbart beror på antalet timmar på gymmet. Fördelen med de ställen där vi varit är att man efter att ha tagit en våg ofta kan ta sig 20 meter åt sidan och sedan paddla tillbaka på mer eller mindre lugnt vatten. Det som ändå kanske suger mest kraft är när man paddlar in för att ta en våg varpå det visar sig att den är allt för tidig, stor eller brant och det snabbt gäller att ta sig ut igen. Detta verkar dock inte ens de mest erfarna surfarna kunna undvika. Men för oss resulterar det ofta i ett par dyk och tumlingar innan man är på säkert anstånd.

Tyvärr bjöd dagens session inte på så många försök då tidvattnet gjorde djupet farligt lågt mot slutet. Men tre dagar av surfande (läs paddlande) har också tagit ut sin rätt på rygg- och armmuskler och man ska väl ändå sluta när man är på topp?

Surfer's paradise

20131101

Kanske var det lite av en miss att klippa sig i Kina. Vill man passa in i surfercommunityn är det nämligen långt hår som gäller. Våra svenska vänner, Truls, Hannes och Felix (som för övrigt är en kusin till Sams granne och barndomsvän Petter Kindström) har givetvis fattat detta och bär på varsin nästan axellång kalufs. Som tur är har vi hittat ett par vänner till som inte följer denna devisen så jag (Sam) inte alltid måste känna mig som det svarta fåret.

Christof, belgaren som vi nämnde tidigare, har en kortare mer krullig frippa men är konstigt nog rätt skaplig på att surfa ändå. Killen sticker också ut på andra sätt då han är utbildad läkare (högre utbildning eller ens riktig sysselsättning verkar inte vara surfarnas grej) och gör vad han menar är den sista riktiga långresan innan läkarlivet tar vid på riktigt. Christof är för övrigt den typen av människa som folk nästan dras till och när vi exempelvis gått ut och käkat med honom har vi nästan alltid nya vänner när vi går därifrån. Sen har vi kanske hälften av alla barn som säljer armband i tid och otid kring oss också...

Christof 

Appropå att äta har vi lovat Christof att hjälpa honom och hans landsmän att försöka få lite upprättelse. Amerikanerna gjorde nämligen jordens blunder när de döpte pommes frites till french fries då pommes utan tvekan kommer från Belgien, något som fransmännen för övrigt också är väl medvetna om. I Belgien gör nästan varje ort sin egen sort och tillsammans med chokladen och ölen är det bland det mest belgiska du hittar. Så gör nu oss (och Belgien) en tjänst och beställ alltid "belgian fries", oavsett vad som står på menyn!

En som blev klart förvånad över denna omritning av världskartan var floridasonen Mike. Han bor precis som vi (och Christof) på Rahaju Hostel och är även han en hängiven surfare utan långt hår (killen har i och för sig en rejäl mustasch, så det kanske funkar som substitut?). Mike har i mitt tycke kanske världens smartaste yrke, åtminstone för en globetrotter. Han är investerare, eller börshaj som vi skulle kalla det på dalmål, vilket i praktiken innebär att han jobbar när han känner för det och vart än i världen han befinner sig så länge det finns en internetuppkoppling. 

Boenden som Rahaju är nog helt klart det optimala för att träffa schyssta människor. Bara ett fåtal gäster, lågt pris, en ägare som är intresserad av sina gäster (som dessutom vet allt och hjälper dig att fixa det du behöver) och ett enklare utrymme där man kan sitta och språka om allt ifrån böneutropen som aldrig tycks upphöra (och dessutom görs av barn!) till energiinnehållet i den dagliga frukosten (bananpannkaka med sirap). Att man dessutom kan få äran att spela aussie för en stund när ägaren Adi behövde enkätsvar från australiensare för en studerande kompis räkning sänker inte direkt den gemensamma känslan av att vi hittat något unikt.

Adi

Surfa på öppet hav

20131031
Nu har vi hittat hem! Stället heter Kuta och ligger på Lombok...

Jag tror också redan att jag kan säga att vi hittat träningsvärken. Gårdagens egna försök att surfa på stranden i Selong Belanak kändes inte alls så jobbigt och jag (Sam) gjorde det stora misstaget att också uttala detta högt... Efter ett par tre timmar i Gerupuk är jag definitivt inte lika kaxig. Att paddla runt på öppet vatten är verkligen något helt annat än att vara på en strand. Men det är också den här känslan som jag har i kroppen just nu som är den allra bästa. Att vara riktigt fysiskt trött är verkligen helt fantastiskt och något vi kanske saknat lite hemifrån (trötta fötter efter att ha gått långt har vi förvisso känt på men det är ändå inte riktigt samma sak). Att vara slut i kroppen efter att ha gjort något man gillar med människor man uppskattar är ännu bättre! 

Att vi hamnade i Gerupuk var faktiskt lite av en slump. Under gårdagskvällen var vi ute och testade en restaurang vi fått tips om, tillsammans med vår nyfunna vän Christof. På Java 2, som den så fint heter (en snarlik Java 1 ligger vägg i vägg så den ska nog få sig ett besök senare den med), käkade vi riktigt schysst lokal mat för en lagom peng när ett par italienare och en kanadensiska slog sig ner vid vårt bord. De lurade senare med oss till en bar vid namn Riviera där partyt för kvällen höll till. Även om vi var ganska slitna var stämningen här på topp med en atmosfär där verkligen alla var välkomna. Det är kanske inte så vanligt som man kan önska att locals och turister sitter blandat vid borden och röjer tillsammans på dansgolvet, men så var det verkligen igår.

Efter en stund dyker två långhåriga, blonda grabbar upp och det dröjer inte länge förrän den ena kommer fram och presenterar sig som Truls från Skåne. Han berättar att han rest runt sedan skidsäsongen tog slut i maj och trots att det mer eller mindre var här han började sin resa är han sedan någon månad tillbaka igen. Det visar sig senare att den andra killen, Hannes (och hans vän Filip som inte var med ut ikväll) är från Falun, några som Truls hittat på under resans gång. Nu hänger de här tillsammans för att detta är "the place to be" sedan en tid och börjar lära känna de flesta på orten. Truls erbjöd oss att hänga med dem ut till Gerupuk för att surfa nästkommande eftermiddag och lovade att hans vän kan fixa både brädor och utlärning till bra pris.

Så trots att Ida var aningen nervös över att surfa på "öppet hav" (utan någon strand att kunna spolas upp på) valde vi alltså att hänga på. Reaktionen på Truls kompis Soup när vi berättade att vi var kompletta nybörjare gjorde kanske inte nervositeten så mycket lugnare och inledningen hade kanske kunnat vara bättre. Efter att fått öva lite på positioner och rörelser på land hoppade allesammans i båten. Stämningen var bra och de märktes att de andra gillade vad de såg när vi närmade oss "Dun Dun". Vågorna såg betydligt större ut än vad de varit på stranden men också mycket långsammare, lugnare och längre. 

Vi hoppade i och paddlade mot stället där vågorna började resa sig. Helt plötsligt ser jag hur en jättevåg reser sig mitt framför och samtidigt som jag noterar hur de andra verkar dyka med sina minibrädor (våra var dubbelt så långa) så tumlas jag iväg som aldrig förr. Och igen. Och igen... Det tog nog minst 5-6 vågor innan jag lyckades komma upp på brädan och paddla mig till sidan och samtidigt ser jag hur Ida tumlar förbi på ungefär samma sätt som jag själv. "Aj, aj, nu är nervositeten infriad minst gånger två" tänkte jag medan jag paddlade efter. Nån minut senare möter jag en skrattande Ida som lyckats ta sig upp på brädan och fått en härlig åktur hela vägen till vågornas slut... 

Mycket paddlande, en hel del tips från Soup och ett gäng försök senare så hade solen gått ner och det var dags att ge sig tillbaka. Och vem tror ni inte hade lärt sig att komma på fötter!? Orättvist säger jag!

Kuta - Fransosernas paradis i Indonesien

Trots att klockan hade hunnit bli ganska mycket innan vi kom fram igår var det inte frågan om vi skulle bada lite i havet, utan hur!? Stranden låg dock inte långt bort alls och nästan ensamma kunde vi plaska runt i det långgrunda vattnet i solnedgången.

En dusch senare var vi vrålhungriga och warungen rätt över vägen var välbefolkad vilket brukar vara ett bra tecken. Vi slog oss ned vid ett av de sista lediga borden och beställde. Medan vi väntade och iakttog alla bordsgrannar kom mera folk och när det blev slut på lediga bord hände något som vi västerlänningar inte är allt för vana vid. Kyparen frågade om de nya gästerna kunde få dela bord med gästerna som redan satt där, varpå det inte dröjde speciellt lång tid innan också vi fick sällskap. Två stora franska killar slog sig ned och berättade att de hade letat lite efter någon restaurang med lite folk att snacka med, och resten av gatan var i princip helt tom. Vi håller oss där det händer!

De pratglada fransmännen var inte helt lätt att förstå. Den ena killen bor och jobbar (jobbade, fick sparken via mail nu under semestern...) i Jakarta och pratade därav ganska okej engelska. Kompisen, möbelsnickaren från en mindre ort mellan Bordeaux och Biarritz var inte riktigt lika vass. Desto bättre var han på grimarser och minspel. Även om jag ibland tycker Ida är helt fantastisk på att göra diverse miner och ansiktsuttryck så mötte hon här sin överman. Killen sa knappt ett ord utan att leverera ett nytt ansiktsuttryck med muskler i ansiktet du tvivlar starkt på att du själv har...

När grabbarna slog sig ned försökte vi varna dem lite om att det verkade ta ruskigt lång tid att få mat på detta ställe men killen som bott i Indonesien de senaste två åren viftade snabbt bort detta och menade att dem alltid är långsamma i detta land. Så det hann avhandlas både surfing, kulturskillnader, fransk och svensk mat samt en snabblektion i Indonesiska, då maten tog riktigt lång tid, vi väntade ca 1 timme och 20 minuter från det att vi beställt innan vår friti calamari och fish from the grill serverades. De hungriga fransmännen som beställt in flera rätter fick sin mat precis när vi skulle till att gå, ca 1h och 40 minuter efter det att dem beställt. Och detta trots flera hot på indonesiska om att de skulle tvingas servera gratis öl om de inte kom tidigare..

Trots fransmännens försök att övertyga oss om att åka till Gerupuk valde vi efter lite research att styra Hondan västerut istället och mot Selong Belanak. Tanken från början var egentligen att försöka hitta en surfskola och låta dem ta oss nybörjare till ett lämpligt ställe. Morgontröttheten gjorde dock att vi fick skjuta på denna plan och prova lite på egen hand istället.

Till skillnad mot många andra surfspots här i krokarna är Selong Belanak ett beach break, dvs man kliver i från stranden istället för att surfa ute på öppet vatten. Men vilken strand sedan. Kritvit sand, klarblått vatten, längre än Strandbaden och det bästa till sist, vi delade den med max 15 personer! Lite ofattbart att inte fler hittat hit. Det tog förvisso 45 minuter att köra hit på motorcykeln, men bara vägen dit i sig gjorde turen värd.

Tar ni någon gång denna tur kan vi också varmt rekommendera Ashtari café, beläget på toppen av ett av "bergen" man tar sig över. Utsikten var av sällan skådat slag och en milkshake där smakar lite så som du alltid tänker att en milkshake borde smaka. Förbered dig dock på en hel del fransktalande människor, det verkar nämligen mest vara de som hittat hit ännu.

Resan till Kuta Lombok

20131029
Vi nämnde nog aldrig anledningen till att vi åkte just till Padangbai i något av de tidigare inläggen, men detta gjorde vi eftersom det är hamnstaden som färjorna för ön Lombok lämnar ifrån, vilket var vårt nästa mål. Vi visste då inte allt för mycket om Lombok annat än att det är en ö med mycket muslimer, ett högt berg (som vi vill bestiga), en hel del bra snorkling och dykning samt några bra ställen för surf nere i söder. Utifrån att vi antagligen kommer kunna hitta både snorkling och berg att bestiga i de andra länderna vi besöker också så kändes surfandet högst prioriterat (i alla fall för Sam). Vi ställde därför siktet i söder på Lomboks Kuta (heter alltså samma som en av surforterna vi var i på Bali).

Från vårt runtresande på Bali hade vi lärt oss att det definitivt inte finns något bättre sätt att ta sig runt på än med motorcykel. Trots den intensiva och lite skrämmande trafiken var vi vid ankomst till Lombok helt bestämda på att hyra en hoj. Dels är priset så oerhört förmånligt och sedan är det alltid lite svårt med shuttlebussar och taxi när man ska till ställen man aldrig varit på och vet väldigt lite om. De kör ofta till hotell och liknande som de samarbetar med och det är lätt hänt att hamna lite avsides eller i en sämre del av orten utan att veta om det. Kanske upptäcker man det först strax innan man drar därifrån.

När vi plockat ut vår Honda Vario hos en uthyrare som verkade seriös och packat om packningen för att få plats på den inte allt för stora cykeln visade det sig att en annan kille, troligen aussie, också skulle till Kuta. Killen som hade ett rejält mörkt, nästan talibanliknande skägg hade kört dit förr och erbjöd sig att visa vägen eftersom det var säkrare att köra flera enligt honom. "We will just go slow and steady through Mataram which has a lot of traffic, until we see the signs for Kuta, then its nice big roads." Det tog dock inte mer än en kilometer innan killen bränt om ett par bilar som vi hade stora svårigheter att ta oss förbi och sedan såg vi inte skymten av honom mer. Men vi försökte göra som han sa och efter en del kryssande i det mycket trafikerade Mataram dök det upp en välbekant gul skylt vid vägkanten. Hungriga som vi var svängde vi av och det visade sig vara ett rejält shoppingcenter där McDonald's låg. Vi parkerade hojen i "motorcykelgaraget" och gick in.

Timingen var nästan optimal för när vi kom ut någon timma senare höll en ordentlig regnskur just på att avta. När vi gick till "garaget" visade det sig dock att vi ställt vår hoj på den absolut lägsta punkten och att regnvattnet som forsat in var ett par decimeter djupt. En schysst indones hjälpte som tur var oss och ett par andra med att vada bort och hämta cyklarna.

Vi kunde således utan några större bekymmer fortsätta vår färd och orientering mot målet. Att både hinna läsa och köra efter vägskyltarna här är inte alltid så enkelt då de oftast sitter mer elller mindre i korsningen och inte allt för sällan bakom ett träd eller åtminstone en gren. Men genom en enklare karta vi fått tag på hade vi ändå en hum om hur vi skulle åka och någon timma senare kunde vi konstatera att vi kommit fram till Kuta. Skapligt ömma i rumpan men vid god vigör.

Kuta på Lombok var verkligen betydligt mindre än vi väntat oss och vi behövde inte leta allt för länge innan vi kunde deala till oss ett schysst rum för ca 70 kr natten.

Matfest på Pinguin Warung

Under vår vistelse i Hamnstaden Padangbai har vi inte orkat göra några större ansträngningar. Svårt att säga om det är solbrännan, värmen eller bara resandet i allmänhet som gjort oss så slitna. Detta trots att vi själva tycker tempot varit ganska så lågt på slutet. Men i och med att vi också skippade dyk och snorklingsorten Amed längs östra kusten kostade vi istället på oss två nätter här.

Med facit i hand gjorde vi kanske fel som lyssnade på tjejen i turistinfornationen i Lovina, som då upplyste oss om att boende kunde bli både svårt och dyrt i Amed, för att inte tala om hur dyrt det skulle vara att sedan ta sig vidare till Padangbai. På terrassen här på Kembar Inn träffade vi nämligen ett schweiziskt par och när vi nu utbytte erfarenheter med schweizarna visade det sig att Amed bjöd på gott om ställen att bo till riktigt bra pris och transporten därifrån var inte heller någon större svårighet.

När vi som bäst avhandlade svårigheterna med att just veta vem man kan lita på dök det upp ett par brudar i 25-års åldern varav den ena med sådan accent att jag (Sam) placerat henne till Nya Zeeland innan jag ens sett hur hon såg ut. Detta visade sig dock inte alls stämma då tjejen i själva verket var danska (!) och hennes väninna tyska. Senare fick vi också veta att hennes dialekt hängde i sedan ett utbytesår på just Nya Zeeland för ett gäng år sedan.

Tjejerna kom nyligen från ön Nusa Lembongan som de med stor sorg tvingats lämna och så väl promotade att vi nu som bäst klurar på om vi kan tänkas hinna med ett besök där också innan vårt 30-dagarsvisum tvingar oss att lämna landet.

Kvällarna här i Padangbai har för övrigt spenderats på vår nya favoritrestaurang Pinguin Warung. Dessa "warungs" som finns överallt i Indonesien kan bäst liknas med våra svenska gatukök, och Pinguin var inget undantag - som en blandning mellan restaurang och kiosk, med ett par bord ute på gatan och en meny (och restaurangnamn) skriven med mer eller mindre bristfällig engelska (mer i Pinguins fall), som naturligtvis roar oss västerlänningar. På detta lilla lokala tillhåll serveras inte bara riktigt god indonesisk mat utan också något så ovanligt som rejäla portioner. När vi första kvällen beställde in Rambo Fried Chicken som vi från en del tips på nätet hört om kunde vi snabbt konstatera att det som nästan såg ut som en hel kyckling doppad i frityrsmet tillsammans med en hel tallrik pommes hade räckt att dela på även för en storätare som Sam Sjöblom. Att det dessutom visade sig vara enbart kycklingkött (inga ben) fyllt med kryddor och något som vi tror kan ha varit skinka gjorde oss inte mindre nöjda, och mätta. På en kväll kunde vi alltså kompensera för alla de allt för små asiatiska portionerna vi fått de senaste veckorna, och utan att det gjorde något direkt hål i plånboken. Hela denna lyxmåltid gick nämligen loss på strax under 100 000 rupiah (lite mindre än 60 kr) och då var dessutom lite dricks inkluderat! Dricksen på ca 6 kr gjorde för övrigt killen i restaurangen så lycklig att det såg lite ut som att han vunnit på lotteri...

Vi kunde givetvis inte låta bli att ge detta ställe ännu ett besök och Idas Mie Goreng kan nog vara det klart mest prisvärda som ätits denna resa. En supergod jätteportion för 15 000 rupiah (9 kr)!

Att resa på Bali en söndag är lite av en chansning

20131028
Den välklädde taxichauffören som skulle ta oss till Padangbai verkade till en början riktigt pratglad men allt eftersom vi synade hans engelskakunskaper blev det allt tystare i den lilla bilen. Rätt som det var blixtrade han dock till och med näst intill perfekt uttal informerade han oss om något sevärt. Följdfrågorna besvarades bara ibland.

Alla, inklusive vår chaufför hade påpekat att resandet nog skulle gå lite fortare tack vare att det var söndag. Ingen av dem verkade dock ha räknat med att söndagar är dagar för begravningar. Är du av lite finare sort här så innebär din begravning troligen en ordentlig ceremoni på gatan utanför ett tempel, något som av en händelse också råkar stoppa upp all trafik (utom möjligen någon motorcykel som lyckas krångla sig förbi). Ceremonierna verkar variera ganska kraftigt i längd men för trafiken handlar det allt som oftast om någon halvtimmes totalstopp. Totalt två sådana tillställningar lyckades vi pricka in varav den sista en stund efter vi passerat Tirtagganga och dess fantastiska risfält. Ceremonin hölls mitt på stora vägen och trots bortåt en halvtimmas väntan klarade vi oss riktigt lindrigt. Köerna på andra sidan varade i flera kilometer och hade stått stilla så länge att många av lastbilschaufförerna valt att hoppa upp på taket på hytten för att hitta en vindpust eller två...

Solbränd i Asien, del 1

20131027

Det blev tydligt att vi varit duktiga på att akta oss för solen tidigare (läs duktiga på att sova på förmiddagarna), för den lätta solbränna vi hittills hade byggt upp var inte mycket till skydd under snorklingen. I och med att allt gick så fort blev det ingen tid över till att fundera på att smörja in sig. Att solen tar bra i vattnet det visade sig med besked i går kväll. Framförallt min (Idas) baksida var riktigt grillad, och jag tror det gjorde ont i Sam bara av att se allt utom de kritvita bikiniavtrycken lysa rött. Nåja, vi lär oss av våra misstag och förhoppningsvis behöver det inte bli en "Del 2" av detta inlägg.

Lite ömmande skinn hindrade oss dock inte från att hoppa upp tidigt för att ta en båt ut i soluppgången med förhoppning om att få se delfiner. Vår guide hade sagt att det var väldigt bra tillfälle nu när det är lågsäsong på Bali (vilket även märks på priser på restauranger och boenden) och att det inte skulle vara så många båtar ute. Då det sedan visade sig att vi säkert var 30 båtar kan man ju undra hur det är under högsäsong... Vi fick i alla fall se våra delfiner efter en stunds letande och de är väldigt fina och lekfulla djur. Inte helt lätta att hinna fånga på bild däremot. 

Efter frukost på hotellet lämnar vi nu Lovina som inte var särskilt intressant som stad och rullar vidare mot Padangbai på östkusten.

Snorkling vid Menjangan Island

20131026
Vi befinner oss nu i Lovina, på Balis norra kust, där tanken var att prova på att snorkla (första gången för en något nervös Ida).

Vi bokade en tour genom en av många turistinformationer i staden och plockades upp av en buss strax efter 08 på morgonen. Efter utprovning av utrustning kördes vi och ett helt gäng andra snorklare och dykare till Menjangan Island ca 1,5 h väster om Lovina, vilket ska vara det bästa stället längs norra kusten. 

Upplägget var lite bristfälligt och när båten väl stannade vid korallrevet gick det väldigt fort. Ingen genomgång alls utan bara fort på med utrustningen och hoppa i vattnet. Detta i kombination med rätt ordentliga vågor runt båtarna blev ingen drömstart. Ovanan med både simfötter och snorkel samt känslan av att inte kunna andas genom den gav en viss klaustrofobi som inte gjorde det lättare. Sam som är som en fisk i vattnet klarade sig dock fint och ganska snart insåg vår ledare att jag (Ida) behövde hjälp för att komma igång och få in tekniken i lugn och ro. Med gemensamma krafter gav de mig instruktioner och goda råd, och när "paniken" väl la sig gick det ju faktiskt att andas även under vattenytan. 

Vi simmade bort mot korallrevet som skulle rundas under denna session och så snart undervattensvärlden visade sig i cyklopet försvann allt obehag och nervositet och det vara bara så häftigt! Detta är svårt att beskriva i ord (och utan bilder) men det är som en dörr som öppnas till en ny värld. Helt fantastiska växter olikt allt ovan vattenytan och fiskar i alla möjliga färger, former och storlekar. En timmes utforskande av havets liv gick väldigt fort och snart var det dags för lunchpaus på ön innan pass nummer två. Då kördes vi ut till ett annat, lika fantastiskt rev och med lika fantastiskt undervattensliv. Förutom mängder med vackra fiskar och några sjöstjärnor lyckades Sam se svärdfisk och jag såg en stor sköldpadda!

Mycket nöjda med dagens äventyr valde vi att äta middag på ett riktigt coolt café utsmyckat med bilder på Nelson Mandela, Gandhi och Che Guevara och där personalens jobbkläder bestod av t-shirts med "Human rights"-tryck. Menyn berättade att överskottet på detta ställe, som vi tyvärr ej minns namnet på, gick till att stötta lokala familjer och föreningar. Till vår förvåning började de lämpligt nog att spela Abba när vi kom in. I Europa är vi vana att få höra både Abba, Roxette och Ace of Base, men det har varit lite mindre av det här i Asien. Ytterligare några timmar senare var det dags för oss att delta i firandet av Sams morbror Ulf på hans 50-årsfest, via Skype förstås då festen tyvärr inte var förlagd på Bali.