Något jag aldrig skulle göra igen

20140119

Som jag nämnde i förra inlägget gjorde vi något på Koh Rong som jag aldrig trodde jag skulle göra - igen. När vi var på Gili Air i Indonesien lovade jag nämligen mig själv att bara jag fixar det där dykcertet så behöver jag aldrig mer göra det här! Detta var naturligtvis i en av mina stunder av tvivel på att jag överhuvudtaget skulle fixa det, kvällen innan sista kursdagen. Men det gick ju vägen då, och nog vore det dumt att inte använda våra dykcert innan vi åker hem igen... Tyckte Sam. Jag kände nog att jag skulle klara mig bra ändå, utan att stänga in mig på havets botten IGEN. Men på något sätt lyckades Sam övertala mig, och efter ett besök på öns enda dykcenter kändes det faktiskt rätt okej. Nervöst så klart, bara av tanken på att dyka igen (mindes jag ens hur man gör?), och det innan vi ens hade bokat något... Men bokade gjorde vi (efter lite funderande), och två så kallade "fun dives" väntade oss dagen efter.

Adam

Det som jag var mest orolig över var problemen jag hade med mina öron när vi dök, men Adam, vår dykguide för dagen, sa att vi skulle ta det långsamt och se till att det fungerade för mig. Det gjorde faktiskt att det kändes ganska lugnt för en stund. Men att vi hade blivit lovade att det skulle vara max fyra personer i gruppen, och de plötsligt kommer med en till tjej som visst skulle dyka med oss var tillräckligt för att min nervositet skulle skjuta i höjden igen. Jag tror till och med att jag gjorde Adam rätt nervös där en stund. Som tur var dök dykcentrets katt upp medan vi väntade och jag kunde lugna mina nerver med att klappa på henne. 

Till slut blev det dags för dykbåten att ge sig av, och jag tror att både jag och Sam var lite nervösa och mycket pirriga (mest det senare i Sams fall) när vi närmade oss platsen för dagens första dyk. Men vad hade vi att vara nervösa för? Det gick ju galant! Vi hade inte glömt hur man gjorde på dessa två månader, snarare tvärtom. Det är väl precis som med allt annat man lär sig, kunskaperna behöver lite tid att sjunka in. Tyvärr var dyket i sig inte så väldigt spännande. Sikten var väldigt dålig, ca 3-4 meter, så det gäller att hålla koll på varandra! Och sen är de som alla säger, vi har dykt i Indonesien, det går inte att jämföra med Thailand eller Kambodja. Den färgkavalkad av rev och fiskar (i kristallklart vatten) som Indonesien bjöd oss på kändes långt borta här, men dykningen i sig är fortfarande häftig. Och bara man kan slappna av ordentligt och ta sig tid att undersöka de rödbruna koraller som finns här så hittar man också en hel del små, men mycket färgglada fiskar. 

Det gäller dock att inte fastna i undervattensvärlden och titta för länge, för då har du snart tappat bort din grupp när sikten inte är bättre. Detta hände det andra paret i vår grupp under dagens andra dyk - två gånger. Detta låter kanske värre än det egentligen är. Överenskommelsen är att leta efter varandra i en minut, och sedan ta sig upp till ytan för att återförenas där, och när vi kom upp så fanns de mycket riktigt redan vid ytan.

Trots lite problem med öronen i form av lock och värk så kändes dagen väldigt lyckad, och framförallt var jag nöjd över att det gick så himla bra. Kanske så till den grad att jag överkommit min rädsla som är förknippad med dykningen. Det känns faktiskt som att jag bemästrar det här. 

Vi tyckte faktiskt att det gick så bra att vi, när mitt lock hade försvunnit två dagar senare, bokade in oss på mer dykning. Detta var en tur de gör en gång i veckan, till ett område nära en ö som heter Koh Prins, ca tre timmar bort. Förra veckan hade de sett whale sharks på riktigt nära avstånd på denna plats, och nog lockade den möjligheten lite extra! Det blev ingen whale shark den här veckan, men två rätt fina dyk med betydligt bättre sikt än tidigare i veckan och en riktigt stor fisk på en till en och en halv meter som vi tyvärr inte riktigt lyckades uppfatta namnet på. När vi hade dykt klart för dagen väntade grillat på båten innan vi började vår långa resa tillbaka. Havet var tufft idag, och båten som inte var allt för liten gungade kraftigt över vågorna i timmarna fyra innan vi slutligen nådde Koh Rong igen, långt efter att solen gått ner. Tur att vissa av oss i princip kan lägga sig ner och sova sig igenom resan, annars hade risken för sjösjuka varit stor. Även om resan var i längsta och tuffaste laget, så var vi mycket nöjda med dagen och med att ha ytterligare två dyk att skriva in i våra loggböcker.

Ofattbart för oss att de som har lungorna som viktigaste
arbetsverktyg också var dem som tycks röka mest.