Slim Jim

Efter att nu ha spenderat nästan en månad på platser där det oftast lönar sig att hyra in sig på hotell och ställen där du har eget rum känns det inte helt tokigt att återvända till storstad och hostelkulturen igen. Men storstad betyder också lite andra priser och det var också det vi utgick ifrån när vi bokade boende. Att det sedan innebar att vi hamnade mitt i stadsdelen Little India var lite av en upplevelse i sig. Det var inte utan att vi funderade lite på om detta är staden dit merparten av alla exilindier tagit sig, åtminstone tills dess att vi tog oss ur stadsdelen.

Slim Jim!

Nu när jakten på någon som kan fixa vår älskade Canon S100 (kompaktkameran) börjat på allvar är det heller inte helt tokigt att Singapores största teknikmarknad,  Sim Lim Square (omöjligt att inte kalla detta fantastiska ställe för Slim Jim), ligger bara ett par tvärgator bort. Med 6 våningar fullproppade av dator-, telefon- och kamerabutiker är det lätt hänt att det bränner lite i plånboken och hade det inte varit för att Sveriges elektronikpriser trots allt är ganska så bra så hade nog packningen varit betydligt tyngre vid det här laget. Tuffast är det för Ida som hittat flera butiker med Pentax optik i sortimentet, och med tanke på att detta är ganska så ovanligt på hemmaplan går det helt klart att tjäna en slant (med lite kvinnomatematik). Är det värt att släpa något som inte kan användas förrän om 2 månader? Håller den hela vägen hem? Vilken blir det i så fall? Frågorna som snurrar i huvudet på Ida är många nu vill jag lova...

Vi hittade till slut också en mycket trevlig kamerahandlare som kunde ta en titt på vår kompaktkamera, så nu håller vi tummar och tår för att den snart är hel igen.

Denna dag har vi för övrigt roat oss med en annan favoritsysselsättning. Tyvärr blev adrenalindepåerna inte helt boostade då Universal Studios värsta berg och dalbanor tydligen varit stängda sedan i Juli. Parken var aningen mindre än vi väntat oss, men de attraktioner som fanns var fantastiskt välbyggda och gränsen mellan fantasi och verklighet blir sällan så otydlig!

Läsarstatistiken i bloggen tyder på att julstressen är i full gång där hemma? Eller har ni gömt er under en sten? Här börjar man se julpynt på sina håll men med 30 grader i luften känns julstämningen ganska långt borta...

Slim Jim bjöd på det mesta i rc-väg! 

Bor man i Indien käkar man såklart indiskt! 

Äntligen lite riktigt godis! Dock ingen saltlakrits... 

Landet av förbud

20131115
- Oops, duuu (tugg tugg) sa inte Teddy's kompisar att det var förbjudet att tugga tuggummi här? - Hmm, men det kan väl inte ha varit annat än att man inte får spotta ut det på gatan? (jättesväljning från Sams sida precis innan de tungt beväpnade poliserna spatserar förbi) - Man kan aldrig vara nog säker!

Senare när vi läst på vår hemläxa visar det sig mycket riktigt att både tuggummituggandet och att spotta i sig självt är strikt förbjudet här. Det mest ironiska i hela detta scenario är att ingen av oss tuggat gummi sedan vi köpte dem i Helsingfors...

Svenska köttbullar och bio

20131115
Även om surfandet kanske inte blev helt som vi tänkt oss har vistelsen i Kuta bjudit på ett par andra upplevelser som helt klart fallit oss i smaken. Ett par av kvällarna när vi inte varit fullt lika hungriga som den första lyckades vi leta oss till ett av ställena som svenskarna tipsat oss om, Alleycats. Och trots att vi kollat upp adressen (Poppies Lane 2) så var det inte helt lätt att hitta, I alla fall sålänge vi fortsatte ignorera allt folket på gatan försökte säga till oss (vilket man till och från nästan måste göra i Kuta). När vi gått ett par gånger efter gatan utan att hitta något som ens liknade det vi letade efter började vi fråga oss fram och en av killarna som flertalet gånger försökt ropa åt oss förklarade aningen trött att det låg i en gränd alldeles intill. I efterhand insåg vi också att det nog var det han försökt säga till oss hela tiden, så med insikten att han bara på vårt utseende förstått vad vi letade efter steg våra förväntningar till nya höjder.

Direkt vi klev in fick vi också känslan av att detta var lite av ett svenskhak, med rätt mycket aussies också då förstås. Att det är just hit våra landsmän letar sig är kanske inte så konstigt ändå, vart annars i Asien hittar du en restaurang som själva hävdar att de är kända för sina "Swedish meatballs" eller "Köttbullar" som det faktiskt stod i den i övrigt helt engelskspråkiga menyn. Kanske är det även det faktum att detta troligen är Kutas billigaste bar som får folk att gå just hit, men i vårt fall var det inget snack om att det var just den svenska husmanskosten som lockade. Våra tallrikarna med fluffigt potatismos, köttbullar av den större modellen samt brunsås och riktig lingonsylt (!) blev i det närmaste renskrapade så snart att vi inte ens hann få en bild på skapelsen (vilket är ganska ovanligt när man har Ida med sig). Och även om vi ätit en hel del goda asiatiska rätter på slutet blir vi nog helt klart tvungna att erkänna att detta stod högt i kurs. Så högt att vi inte kunde låta bli att göra ett nytt besök följande dag. Dock gjorde vi då misstaget att prova något annat från menyn, som egentligen inte var dåligt, men också långt ifrån jämförbart med köttbullarna. 

En annan av höjdpunkterna i Kuta var när vi gick på bio, och inte vilken bio som helst utan "The Premiere". The Premiere syftar här varken till filmtitel eller att det var någon form av premiär, det är den finare och lite dyrare bio salongen. För ca 60 svenska riksdaler får man slå sig ned i en stor och mjuk fåtölj som du mer eller mindre kan tippa till liggande och som om inte det vore nog springer personalen runt och tar upp beställningar från en meny med mat, snacks och dryck som de sedan serverar strax innan filmens början. Faktum är att jag gillade filmen vi såg också, Last Vegas, men såhär dagen efter är det inte utan att man funderar om inte biostolen gjorde sitt till i detta betyg. Ett som är säkert är i alla fall att jag trängts färdigt i Svenska biosalonger...

Att människorna här är ganska offensiva när det kommer till försäljningsmetoder har ni kanske hört. Och att gatuförsäljarna ropar "Hej, huur mår du?" är så vanligt att vi knappt ens märker av det. Men döm om vår förvåning när vi plötsligt hör en kvinna från andra sidan gatan ropa till oss "Hallå, hur mår du? Shoppa här! Billigt, billigt! Smålandspriser!". I en halv sekund undrade vi om vi faktiskt hört rätt innan vi insåg vad det handlade om och skrattandes fortsatte framåt längs raden av gatuförsäljare. 

Vi har hittat stället för dig, Assar! 

Tuffa dagar på Kuta Beach

Tanken med vårt återbesök i Kuta var ju främst att få fortsätta att träna på våra surfskills efter flera dagar med snorkling och dykning på Gilis, men det blir ju som bekant inte alltid som man har tänkt sig. Första förmiddagen hade vi ganska bra vågor och fick några timmar i vattnet innan det blåste upp efter lunch och förhållandena blev sämre, och strömmarna starkare. Detta gjorde oss inte så mycket då vi ju hade flera dagar kvar att lägga på surfandet. Dessvärre visade sig nästa dag vara ännu stormigare och endast Sam var tuff nog att göra några andra våghalsiga surfare sällskap i vattnets krafter, medan jag vaktade i solen på torra land. Jag tappade snabbt räkningen över antalet vågor som med enorm kraft sköljde över Sam och med full fart skjutsade honom och hans bräda tillbaka mot stranden, under hans otaliga försök att ta sig ut till en bra surfspot. Efter flera timmar av tappra försök insåg till och med Sam att havet var lite för tufft.

När det gäller Kuta Beach finns det två alternativ om du inte vill ligga direkt på sanden i gassande sol. Det ena är att hyra varsin solstol i skuggan av ett parasoll i vanligt solsemestermanér (?), men vill man som vi mest vara i vattnet känns det som onödiga pengar. Då kan man istället slå sig ner på en stol bland de locals som befinner sig i den övre strandkanten. Vi hann knappt ner på stranden innan vi blev erbjudna varsin stol. Ett provisoriskt bord av en drickaback ordnades snabbt fram till vår medtagna lunch. Killarna (ja, tjejerna lyser tyvärr med sin frånvaro i det här landet och den enda indonesiska tjej vi sett surfa var på Lombok) hyr även ut brädor och säljer dricka förutom att erbjuda turister en plats i skuggan. Och allra helst tror jag de socialiserar med oss. Alla vill veta varifrån vi kommer och alla visar sig snabbt både kunna en del svenska ("Hej kompis, hur mår du?") och ha flera svenska vänner. När det kommer till vänner tror jag att vi också kommer att räknas till dem när de talar med framtida svenska turister.

Sista dagen struntade vi att leta på någon bräduthyrare uppe i stan (som oftast är lite billigare) och gick istället direkt ner till stranden för att kolla läget. Även om vädret inte var super såg havet ändå lite lugnare ut jämfört med dagen innan och vi lyckades snacka till oss ett okej pris på varsin surfbräda hos en av bräduthyrarna på stranden. Väl i vattnet visade det sig dock att det var riktigt kraftfulla vågor som rullade in mot Kuta Beach även denna dag, men det tänkte vi inte att skulle få hindra oss på vår sista surfdag. Vem vet när vi får chans att rida på vågorna nästa gång?

Med ganska starka strömmar och en hel del vind tar surfarkrafterna slut fortare än man tror, och efter dryga halvtimman satt vi i våra plaststolar igen och vilade med förhoppningen att havet skulle lugna sig något. Efter några ord om dagens vågor med bräduthyraren ramlade vi snart över på konversationsämnet Sverige och fick veta att han hade en kompis som har en flickvän från Sverige. Bonden, som han heter, var snart framme och presenterade sig. Han berättade att han ursprungligen är från Java men att han och flickvännen Linnéa rest runt en hel del i Indonesien och nu hänger här samtidigt som de hoppas kunna ordna ett visum till Sverige för honom. När vi lärt Bong att uttala Gävle (som vi oftast uppger att vi kommer ifrån) dröjde det inte länge innan han gick iväg för att impa på Linnéa som tydligen också var på stranden. Men Bong var snart tillbaka med svärfar Per i släptåg. Att Per var från Hudiksvall gick inte att ta miste om (det hördes bra även på dottern Linnéa när vi senare träffade henne också) och han såg ganska nöjd ut över att ha hittat lite folk från rätt del av Sverige att prata med.

Efter diverse diskussioner med Per om Sverige, jobb, sjukvård (han arbetade som sjuksköterska), läraryrket, Sandvik och gruvindustrin var det dags att ännu en gång se vad havet hade att komma med, och vi tog oss ner i vattnet med våra brädor för några sista försök. Efter att ha blivit ivägskickad och översköljd av vågorna flertalet gånger insåg jag dock att naturen vann också denna rond, och kämpade mig upp på stranden istället (till och med det kan vara svårare än man tror). Sam som är aningen tuffare inför vattnets makter nötte naturligtvis på en stund till innan han slutligen insåg att jag (som vanligt) hade rätt. Något besvikna över de lite för hårda förutsättningarna lämnade vi våra brädor åter och passade även på att hälsa på Linnéa när vi sa hejdå till Per. När vi nämnde vår frustration över vågorna upplyste hon oss om att vi borde prova tidig morgon, runt 06, för att få den bästa surfen. Kanske tur ändå att surfdagarna är slut för denna gång, för att få dessa morgontrötta nattugglor till semesterlirare att hoppa upp så tidigt skulle helt klart vara en utmaning.

Att återupptäcka en stad

20131112
När vi nu tagit oss tillbaka mot Bali och turistmetropolen Kuta beach (som ingen inte tycks ha en åsikt om) så är det inte för shoppingen som förra gången utan surfandet som oss åter lockar. Inte heller surfandet här kan folk låta bli att ha åsikter om, men vi tycker det ska bli ganska skönt med ett beach break där vi inte behöver annat än hyra brädor för att själva ge oss ut i vågorna och nöta. Denna gång har vi också tillsammans med våra tidigare upplevelser från orten ett gäng tips från svenskarna på Lombok om saker man här inte får missa.

Jag önskar nästan vi hade möjlighet att återupptäcka varje ställe vi besöker på detta sätt med både egna och andras berättelser i kappsäcken. Det ger verkligen nya förutsättningar och jag tror att vi rätt ofta skulle finna en helt ny plats.

Vid ankomst till Kuta började vi direkt leta boende efter Poppies Lane 1, en av de två välkända gatorna mitt i smeten där du verkligen hittar allt. Det är gator som vi ironiskt nog nästan helt lyckats missa förra gången vi var här.

Ganska nära stranden hittade vi ett hotell som troligen sett sina bättre dagar, men ägarinnan gick med på att pruta lite och hon hann knappt dra välkomstfrasen innan det låg två svettiga svenskar och plaskade i poolen.

Vi hade hunnit bli riktigt hungriga innan vi tog oss ut för att äta. Troligen lite för hungriga då vi trots alla tips om bra hak och minst 20-talet restauranger i olika prisklasser efter gatan, slog oss ner på en restaurang helt i grönt (väggar, golv, tak - allt hade samma förskräckliga färg) där vi beställde in en varsin pizza. Det var troligen det dyraste som fanns att hitta på menyn och det som senare serverades kan ha varit den torraste micropizzan jag någonsin ätit. När blodsockernivåerna hämtat sig något kunde vi inte låta bli att fundera lite vad i hela världen som fått oss att ens gå in där? Var det möjligen den blinkande "come in!" skylten som lurat oss? På vägen tillbaka kunde vi också konstatera att troligen fått riktig lyxpizza för samma pengar om vi bara satt oss ned på någon av de 5 restaurangerna före. Det är nu alltså återigen bevisat att man inte tar speciellt bra beslut på fastande mage, om ni nu varit i tankarna om att pröva detta...

Kanske var detta vad vi såg av Haiyan, men ett litet åskoväder som detta är knappast ovanligt här. I övrigt kan vi inte påstå att vi märkt något alls.

Dykcert - check!

20131111
Efter frukost på en av de lokala restaurangerna gick vi förväntansfulla till "7 Seas" för dykdag nummer två. Som ni vet utvecklas nya kunskaper när de får ligga och gro, och under natten hade våra dykfärdigheter sjunkit in och fick morgonens poolpass med ännu fler övningar att gå riktigt bra för oss båda.

Eftermiddagsdyket i havet var en stor förbättring från igår, och idag kändes det till och med riktigt roligt när jag kände att jag kunde behärska dykningen. Detta bådade gott inför den tredje och förhoppningsvis sista dagen på kursen. Kvällen tillbringades på en av våra nya favoritrestauranger, Zipp bar, med deras kabobs (grillspett) på stranden. Det är fantastiskt vad gott det smakar med "riktig" mat efter flera dagar med nasi och mie goreng! Även denna kväll var det hårdplugg som gällde tills vi slutligen somnade över studieböckerna i samma stund som vi läste det sista ordet i boken.

Det var med blandad förväntning och pirr i magen som vi promenerade till dykskolan för tredje morgonen i rad. Skulle vi avsluta denna dag med ett dykcertifikat i fickan?

Idag var det dessutom TVÅ riktiga dyk i havet som stod på schemat! Det första innehöll en rad övningar och uppgifter som vi behövde klara av, och här började också dagens problem för mig. Så här i efterhand känns de inte så världsstora, men jag vill såklart kunna allt direkt och hatar att misslyckas, så när några av övningarna inte alls ville sig blev dagens första dykpass ett stort bakslag för mig och en mycket besviken och uppgiven elev såg dykcertet försvinna långt bort i horisonten.

Efter en lunch med en del tjuvtränande i poolen och massor med pepp från Sam gav vi oss ut för dagens sista dykning, och nu gällde det verkligen att de övningar som inte satt imorse gick vägen om det här dykcertet någonsin skulle bli mitt! Och på något magiskt sätt gick det vägen. Övningarna betades av och långsamt började jag våga hoppas på ett dykcert igen där vi sakta simmade längs havets botten på ca 20 meters djup. Kan inte skryta med några större kunskaper när det gäller fiskar, men  sköldpaddorna kände jag i alla fall igen när jag såg dem!

Killen med världens bästa jobb!? 

Efter ett lyckat eftermiddagsdyk var det två nöjda elever som bara var ett avslutande teoriprov ifrån varsitt dykcert. Trots hårt studerande under dessa dagar var det lite nervöst när Frederic rättade våra prov. Detta visade sig vara helt obefogat då vi båda endast hade två fel av 80. (Kan det bli mer rättvist?) Dykcertet var vårt! Helt underbart efter tre dagar med bitvis tunga stunder av tvivel, och det är inte utan att jag känner mig lite stolt att ha klarat det. Stolt var också Frederic som även han sett lite tvivlande ut under förmiddagen.

Denna prestation måste självklart firas och vi slog oss ned på Tami's Neverland, favoritrestaurangen helt i bambu, med varsin milkshake och med den sortens sköna lugn i kroppen som bara uppstår efter att ha tagit sig an och klarat en ny, inte helt lätt, utmaning i livet.

Tami's Neverland 

...med vacker kvällsutsikt när solen går ner

Möjligen världens godaste club sandwich
 med egenkomponerad milkshake, banana and oreo! 

7 Seas' dykbåt som tog oss ut till reven

Vi hittade Nemo! 

Häst och vagn är den enda lokaltrafiken som finns att tillgå även på denna ö

En ny utmaning

20131109

En tanke som funnits hos oss var att försöka ta dykcertifikat under resans gång. Eller åtminstone testa på dykning för mig, Ida, som lider av lättare (egendiagnostiserad) klaustrofobi och vattenskräck. Sam trivs, som ni vet, som fisken i vattnet. Men vart eller när denna dykning skulle ske har inte varit bestämt. Thailand har funnits på kartan, men då vi troligen befinner oss där i slutet av detta äventyr kommer vi inte ha chans att utnyttja vårt dykcert under resan, varför vi började fundera på att försöka göra det tidigare.

När vi sedan sprang på Christof vid ankomst till Gili Air, och han talade gott om dykcentret 7 Seas International där han hade tagit sitt dykcert under de dagar vi hade spenderat på Gili T, lät det som ett bra alternativ.

Efter att ha tänkt igenom det under ett par dagars snorkling och pratat med 7 Seas var vi sedan inbokade på en PADI Open Water course som det så fint heter i dykvärlden. Vår instruktör blev en fransman med förvånansvärt bra engelska, Frederic, och vi de enda studenterna i vår grupp. Upplägget är tre intensiva dagar, med några hundra sidor engelsk teori som ska läsas mellan dyksessionerna. Plus att mat och sömn gärna också ska hinnas med. Men det var också allt vi gjorde under dessa dagar.

Planeringen bestod av två dyksessioner per dag. I poolen på förmiddagen de första två dagarna, och i havet på eftermiddagen. Sista och tredje dagen är det havet som gäller för båda passen, såvida vi har klarat alla poolövningar som krävs.

Första poolpasset innehöll grundläggande övningar för att kunna hantera utrustningen, andas rätt, lära sig att sjunka (och ännu svårare - bli "flytande" på rätt djup, utan att slå i den ömtåliga botten eller börja flyta upp), få tag på munstycket om vi skulle tappa det och en hel del annat som behövs för att våga släppa ut oss i havet. Som en lektion i dykarnas teckenspråk. Att försöka prata under vattnet blir inte särskilt lyckat som ni nog förstår.

Detta gick förvånansvärt bra för mig och jag kände mig, förutom lite nervös naturligtvis, optimistisk till eftermiddagspasset. Fisken klarade allt galant och att han skulle fixa eftermiddagspasset behövde knappast funderas över.

Efter en snabb lunch och intensivt teoriplugg var det alltså dags för första "open water"-dyket. Och här började problemen på riktigt. Vi hade bara hunnit gjort vår "bakåtvolt" från båten ner i vattnet och skulle börja vår nedstigning när paniken sköljde över mig - "Jag kan inte andas genom denna grej!" "Måste upp till ytan!" Vad är det för idioti att stänga in sig under vattenytan egentligen? Skulle vi människor vara menade för undervattensliv hade vi haft gälar.

Nåväl, efter ett kort samlande på ytan var det dags för ett nytt försök. Så lätt tänkte jag inte ge upp. Och nu fungerade ju andningen faktiskt! Då kommer nästa problem - mina öron gillar inte det ökade trycket, trots flitigt tryckutjämnade. Visste ni att så ofta som vid varje meter ska en dykare tryckutjämna? Och ju oftare desto bättre naturligtvis. Fungerar det inte får man gå upp en liten bit, tryckutjämna, och sedan gå ner på nytt. Blev många sådana vändor upp och ner för mig. Och när varken detta eller andningen fungerade "automatiskt" blev det också svårt att få till tekniken för att kunna hålla mig på rätt nivå i vattnet.

Detta slutade i en ganska jobbig session för min del, men med Frederics hjälp blev jag "runtdragen" nere i vattnet och fick se vattenlivet kring det vrak som låg på botten där vi var. Häftigt!

Nöjda över att ha genomfört första kursdagen (mitt strul till trots) fortsatte vi eftermiddagen, kvällen och en bra bit in på natten med våra teoristudier, tills vi stupade i säng, alldeles för trötta för att oroa sig för morgondagens dykning.

Här är några bilder från snorklingen på Gili Air, dessvärre väljer sköldpaddorna bara att visa sig när kameran inte är med. Vilket borde betyda att vi numera kommer få se massor, då vår kompaktkamera tyvärr har slutat fungera. :(

En hårig omröstning

Efter att ha låtit semesterskägget frodas i drygt en månad har det blivit tid för snorkling och som ni säkert förstår är ansiktsbehåringen inte helt kompatibel med detta (den orsakar läckage). En månads skäggväxt låter kanske inte så farligt, men heter man Sam Sjöblom handlar detta faktiskt om en ganska ordentlig "kalufs". Har man dessutom bara en mycket enkel hyvel av billigare modell innebär detta också en hel del tid framför spegeln. En hel del tid till att prova lite olika stilar tänkte jag. Tanken om att dokumentera det hela kom också ganska snabbt och med Idas hjälp förevigades varje "frisyr". 

Lite wild and crazy som jag är så har jag givetvis kommit på att det ju är ni, våra läsare, som borde bestämma vilken stil som skall användas i vår. Så gott folk, sätt nu igång och studera de nämnda fotona, för att sedan lägga en röst på den stil ni gillar bäst med ett nummer i kommentarsfältet. Motiveringar är givetvis välkommna men absolut inget måste. För giltig röst bör också röstarens namn framgå då en röst per man (eller kvinna) är det som gäller. Upp till rakning!

1

2

3

4

5

6