Ingen kommer ihåg en fegis!

20131130

Idas nya favorit

När vi nu tar farväl av Cherating är det tro det eller ej med mycket delade känslor. Kanske måste det bli ett nytt besök här efter helgen. Riktigt intressant hur det på bara ett par dagar helt kan vända från att man är fullkomligt urless på ett ställe till att man nästan är beredd att säga att man hittat hem... Men för oss ska det också få bli en påminnelse om att det många gånger tar lite tid innan man hittar rätt, och att det trots allt oftast är vilka människor (eller djur i Idas fall) vi träffar som avgör. Även löpning har betydelse vill jag tro, sista dagen blev det faktiskt dubblering av distansen. Mer energi till att göra saker fick oss att dra på en Mangrove-tur. Vi ensamma tillsammans med guiden i båten var både riktigt fridfullt och spännande. Guidens uppmärksamma ögon hittade både fåglar, ormar, apor och ödlor åt oss i denna helt fantastiska miljö.

Det är skönt med is när man bränt sig! 

Prognoserna pekade på bättre vågor mot eftermiddagen och vi bestämde oss (eller i alla fall jag) för att ge det en sista chans. När vi traskade längs stranden denna eftermiddag blev det tydligt att det skulle bli första gången med gott om sällskap i vattnet. Aningen avvaktande paddlade jag utåt med Hans Fredholms motto (Ingen kommer ihåg en fegis!) sjungandes någonstans mellan öronen medan Ida väntade på stranden för slemdjursprognos. Tidvattnet var högt och det blev en hel paddlande innan jag kom ut till de andra. Väl ute var jag nog nästan ensam om att helt ha klarat mig från de röda odjuren som nu verkade finnas lite varstans. Bortåt en halvtimma flöt vi runt där och snackade i väntan på något surfbart, när det plötsligt kom två riktigt skapliga vågor inrullandes. De flesta av oss låg tiotalet meter fel och missade dem helt, bara tysken Felix hittade rätt, men som han gjorde det. Alla i vattnet jublade! Vi kunde dock snart konstaterade att det var helt dött igen och efter ca fem minuter gav vi upp. Rättvist som det ska vara så hittade också jag ett äckeldjur att stoppa foten i... 

Beach bar

De flesta av surfarna letade sig förr eller senare mot ett ställe på stranden som kallas Beach Bar, så också vi. Denna lilla oas var precis så som jag tycker att en bar ska vara. En avslappnad atmosfär där alla som kommer är en i gänget, drickan hämtar du själv i kylen för här törs man lita på att du själv håller koll och betalar. Att stället både drivs och ägs av riktiga original gör inte saken sämre. Att det var något klart speciellt över killen med krulligt hår märkte vi tidigt, men när han upprepade gånger kommenterade och tog på mitt hår gick det inte riktigt längre att låtsas som ingenting. Vi fick snart reda på att han hade öknamnet "The White Devil" vilket jag antar har att göra med hans förmåga att konsumera och bjuda på alkohol. Flaskorna med Chivas Regal tömdes en efter en i glasen som också toppades med någon centiliter cola. Samtidigt som folk blev allt fullare och han skickade kompisarna (som också tävlade om vem som kunde spinna värst i sanden med hans fyrhjulsdrivna pickup) för att köpa mer fortsatte han att beundra min kalufs. Kommentarerna växlade friskt mellan att den var skitful och att han genast måste få klippa den till att han själv skulle vilja ha lika, men inte en enda gång utan att ta på den. Att Khairil, som han hette, ägde stället var inte otänkbart, men alla historier om att killen var proffssurfare, rik som ett troll och av kunglig sort som folket runt om honom berättade medan de ursäktade hans beteende var igår som vilka fyllehistorier som helst. Gissa om jag satte något i halsen när jag googlade "Tunku Khairil Ibrahim" denna morgon!? Kvällen som avslutades på baren Little Bali blir hursomhelst en jag sent glömmer!

Det har inte regnat ofta, men men när det väl regnar,
då regnar det! 

Little Bali - baren med det suveräna livebandet
som lirar varje kväll, alla veckans dagar! 

Manetsoppa

20131127

Den där löpturen jag skrev om i förra inlägget ni vet, den blev av. Det var inte de mest pigga och vältränade benen som släpade oss längs strandkanten bort till flodmynningen och tillbaka, men dom gjorde det.

Ett svalkande bad och en dusch senare började vi leta frukost. Trots flera dagar i byn har vi fortfarande inte lyckats förstå oss på öppettider och dagar. När vi ena dagen gått ut för att äta middag vid niotiden var knappt något öppet och det verkade helt enkelt som att våra sena matvanor var tvungna att anpassas, för att nästa dag gå ut strax efter sju och på flera ställen mötas av att de inte hunnit ställa i ordning ännu... Den restaurang vi ätit frukost på de första dagarna såg nu mer ut som att den slagit igen för säsongen än något annat, trots att säsongen knappt börjat. Vi hör knappast till kategorin med de mest kräsna turisterna, men varken jag eller Ida har lyckats konvertera till att äta ris eller nudlar till frukost ännu så vi gick hela gatan ned för att upptäcka att den enda restaurangen som var öppen var den mitt emot vårt boende (trots flera skyltar hos de andra med "Open 11 AM", och då var detta efter 12...). Detta ställe hade vi alltså ratat just för att de mest såg ut att servera just ris och nudlar, men när vi nu satte oss kom det fram en annan meny. De malaysiska namnen skvallrade inte mycket till oss om vad det var som erbjöds, men med en chansning om att "Roti Canai" kunde vara någon sorts pannkaka eller bröd beställde vi in varsin. 

Under vårt letande efter mat mötte vi också ett gäng surfare som vi stött på tidigare. En svensk kille, Robert, berättade att de varit ute på morgonen och åtminstone hittat någon våg, så vi bestämde oss för att pröva själva under eftermiddagen. Vågorna såg helt okej ut när vi kom ner på stranden men vattnet var grumligt och det dröjde inte speciellt många minuter innan Ida fick syn på den första djävulsvarelsen. I försöken att ta sig ifrån denna fick handen och benet sig en bränna och efter det tycktes monstrena ploppa upp lite här och var. Tack vare brädorna tog vi oss ändå skapligt helskinnade ur denna manetsoppa, men surfsuget var ganska bortbränt... 

Det är inte bara maneter som gillar Idas ben... 

Det gäller att se upp, här finns apor lite varstans! 

Tristess

20131126
Vår första dag med brädor blev lite av en flopp då havet nästan inte bjöd på några vågor alls. Först efter ett helt gäng timmar av paddlande på stilla vatten och väntande vid strandkanten kom något surfbart, men betydligt mindre än det vi badat i dagen innan. Inte riktigt vad vi hoppats på då mindre vågor många gånger är svårare att surfa än de medelstora. Det positiva var att vattnet var betydligt klarare och även om Ida såg en manet i början klarade vi oss helt från att bränna oss.

Någon local trodde dessvärre inte på större vågor förrän nästa vecka och idag verkade havet mer stilla än någonsin. När dagarna här i Cherating inte varit fyllda med surf som vi tänkt oss har det istället mest blivit häng och halvsovande i vår chalet eller lite försök till plugg och internetanvändande på dess balkong (med den uppkoppling som erbjuds är det lättare sagt än gjort). Även om vi inte riktigt givit upp hoppet på vågor kan jag (Sam) konstatera att jag för första gången denna resa verkligen upplevt tristess. 

Slappandet låter kanske välbehövligt efter ganska intensivt leverne, men samtidigt märker vi tydligt hur lätt man dras in en spiral av trötthet när man går och lägger sig utan att ha varit ordentligt aktiverad. Det verkar alltid resultera i sämre sömn för att sedan vakna efter bortåt 10 timmar (vanligtvis sover vi ca 7), och fortfarande vilja sova vidare. Tröttheten tenderar dessutom att hänga kvar under dagen så förmågan att aktivera sig när ingen annan gör det åt en blir inte den bästa (något för er med sömnproblem att tänka på kanske). I väntan på vågorna har vi nu i alla fall bestämt att ingen av oss äter frukost förrän löpturen på stranden är avklarad imorgon (vi har pratat lite om att springa tidigare men varje morgon lyckats undfly med ursäkter som att vi kom upp försent osv...).

Ikväll har vi också bokat biljetter till konserten med svenska dj:n Avicii i Kuala Lumpur på lördag som två svenskor tipsade oss om när vi var i storstan senast. I detta nu känns det bra med lite konkreta framtidsplaner.

En annan som hoppas på vågor...
Så vi sticker från hans strand om inte annat. 

Cherating, ett surfparadis?

Backpacker som precis klivit av bussen i Cherating 

20131124

Att vara i storstäderna tar verkligen kål på vår ekonomi. Utbudet på underhållning, shopping och förtäring gör det inte helt lätt att hålla i pengarna så det var verkligen dags att ta sig vidare. Eftersom vi fortfarande inte är riktigt mätta på surfandet och dess kultur har vi nu letat på Malaysias surfort nr 1, Cherating. Troligen blir detta vår sista chans att glida med vågorna denna resa då länderna norröver inte verkar ha mycket till surf att skryta med alls. Cherating som ligger på östkusten ca 5 h med buss från Kuala Lumpur är också den enda orten i Malaysia som verkligen profilerat sig som surfort. Här har man i motsats till de andra turistorterna på kusten just dragit igång sin säsong nu när monsun-perioden startat och vågorna börjar komma in.

Vår Lonely Planet-bok hade inte mycket att säga om Cherating och det lilla vi hittat på internet gav oss inte heller någon vidare bild av vad som var att vänta. Väl här kan vi konstatera att det lilla vi läst inte utelämnat mycket. Förutom den uppskattningsvis 2 km långa stranden består Cherating i huvudsak av en gata med uppåt tiotalet guesthouse, ett gäng mindre restauranger och en surfskola.

Fördelen med de stora surforterna är att det alltid finns mycket folk som kan visa en vart och när man surfar. Ägaren till Payung Guesthouse (där vi bor) verkade inte värst intresserad och berättade mest att han hört att vågorna inte varit så stora ännu det här året. Med lite mindre locals att fråga valde vi en lite lugnare approach och nöjde oss med en simtur i det varma havet idag. Vågorna som enbart kommer in från den ena sidan av stranden såg betydligt mindre ut än de som Indonesien bjudit på, men ändå helt säkert stora nog åt oss. Det ganska långa badet avslutades tyvärr med att använda Sams fot till att leta på en brännmanet i det något grumliga vattnet. En restaurang på stranden ordnade med vinäger och is vilket lindrade smärtan riktigt skapligt. Maneterna är en företeelse vi inte sett det minsta av i Indonesien och det är nu med lite skräckblandad förtjusning vi ser fram emot morgondagens surf. Från och med nu alltid med en flaska vinäger i väskan!

Regnperioden välkomnade oss med ett skådespel på himlen redan första kvällen 

Vårt tillfälliga hem

Cherating gav verkligen en öde första anblick

Kamerajakt

20131123

Här i Kuala Lumpur tog vi en taxi till Canons customer service center, en bra bit utanför centrum, i hopp om att få vår kamera fixad. Detta visade sig dock vara omöjligt då den är köpt i Sverige och alternativet var att bekosta reparationen själv, vilket var i prisklass med att köpa en ny kamera. Dessutom skulle det ta minst en vecka, tid som vi inte hade till förfogande i denna stad. Det var bara att acceptera nederlaget och lägga tron om en Canon world wide service åt sidan. Nog hade vi allt lite högre tankar om detta märke... Nu började istället jakten på en ny kamera, för hur rolig skulle bloggen bli utan bilder?

Lämpligt nog ligger Kuala Lumpurs stora elektronikmarknad, Low Yat Plaza, bara tio minuters promenad från vårt hostel och nästan en hel dag spenderades i de mängder av shoppar med kameror för att hitta en prisvärd ersättare. Efter många om och men blev vi till slut ägare till en lite äldre och lite enklare (och betydligt billigare!) kamera än den Canon S100 som gått sönder. Trots besvikelsen över Canons service slutade det ändå med en kamera av samma märke.

På tal om märken och kameror... Även i denna stad finns det flera finfina Pentaxobjektiv och jag är lite som ett barn i en godisbutik. En av varje tack! Men trots galet bra priser (jämfört med Sverige) har det inte blivit något köp - än så länge. Apropå köp som inte har blivit av än så har vi fingrat på många fina surfplattor här på Low Yat Plaza. Var lusten att uppgradera sig stor på Sim Lim i Singapore är den ännu större här då priserna är ännu lägre och irritationen över funktionaliteten i vår Kinaplatta växer med varje användning. Men än så länge snurrar den och vi försöker att prioritera bort ännu ett inköp.

Himmelriket för Ida! Sådana här Pentax-hyllor ser du inte i Sverige. 

Vi har, förutom att dregla över all teknik, besökt ett nöjesfält här i Kuala Lumpur. Med en stor berg-och-dal-bana. I ett köpcentrum. Japp, ni läste rätt. Det är bara så häftigt! Vi undrar nu självklart när Valbo Köpcentrum och Kupolen tänker ta efter? Detta fick stilla vårt karusellbehov efter besvikelsen över att berg-och-dal-banorna på Universal Studios i Singapore var stängda. Jag passade också på att visa Sam att jag inte helt tappat ridningen med en rodeotur på deras mekaniska tjur. Tyvärr räckte inte riktigt mina 45 sekunder till dagsbästa, vilket naturligtvis kändes för en gammal ryttare. Kändes gjorde det också dagen efter - träningvärk!

Sam har hittat en bil som matchar kläderna, vi överväger ett köp.

Julskyltning á la Kuala Lumpur

20131121
Efter några dagar i Singapore kände vi att det var dags att dra vidare. Näst på tur stod Malaysia och Kuala Lumpur, dit vi tog oss med buss, vilket var fantastiskt smidigt! Riktigt lyxigt med säten som påminde en del om de på biografen i Kuta. De ca fem timmarna gick fort och snart stod vi i en ny stad. Älskar känslan av att befinna sig på nästa destination, något helt nytt att utforska på egen hand och bilda sig en uppfattning om.

Kuala Lumpur gav från första stund en helt annan storstadskänsla än Singapore gjort. Storbildspaneler på husväggarna slåss om din uppmärksamhet med snabbmatskedjornas jätteskyltar samtidigt som trafiken kämpar sig fram på de stora men fortfarande allt för små gatorna. Det är det där tempot som många av de stora städerna har. Peking har det, Hong Kong har det, men Singapore var nog såhär i efterhand undantaget som bekräftade regeln. Vårt hostel, Sunshine Bedz, låg med perfekt läge mitt i smeten med flera stora shoppingcenter och monorailstation precis utanför dörren.

Tyckte vi att det var julpyntat i Singapore är det hundra gånger värre (bättre?) här. Hela världar av "winter wonderlands" är uppbyggda i alla shopping malls. Det är inte utan att julkänslorna börjar infinna sig och jag (Ida) längtar efter glögg, lussekattsbak, pappas julskinka och mormors pepparkakor. Drömde till och med att mamma och Hanna bakade tillsammans och förberedde inför julen! Nog saknar vi allt Sverige och allt det svenska lite grann.

Sam tänker inte komma hem förrän ni skaffar fram en julgran i denna klass! 

När det kommer till sevärdheter i Kuala Lumpur är Petronas, stadens twin towers, nummer ett, och som de turister vi är var ett besök givet. Vi blev under rundturen tipsade om en skybar med utsikt över tornen där vi avslutade vår kväll med varsin drink.

Kameratrubbel

20131119
Det går inte helt bra för fotograferna nu. Kamerahandlaren som inspekterade kompakten konstaterade att hela optikmodulen måste bytas, en del som kostar runt tusenlappen. Inte nog med det behövde han några dagar på sig vilket för oss skulle innebära att förlänga Singaporevistelsen ytterligare. Med tanke på hur plånboken tett sig lite som ett svart hål i den här staden gör vi nog bäst i låta bli. Hoppet för kameran är dock inte helt ute ännu då vi också gjorde ett besök hos Canons egna servicecenter i förhoppning om att de skulle kunna göra en garantireparation. Det visade sig att de skickar alla kameror till sin verkstad i Kuala Lumpur dit vi ju förr eller senare tänkt ta oss.

Som tur är så fungerar ju fortfarande systemkameran, så länge man har laddade batterier i den vill säga. En påminnelse vi tyvärr var tvungen att få strax efter att vi klivit in på Singapore Zoo helt utan extra batterier på fickan. Kanske var det återigen denna sömntutafason och morgontröttheten som fick ett finger med i leken. Tillsammans med vår aningen naiva inställning till avstånden här fick den oss tyvärr att missa några av de intressantare utfodringssessionerna, men när de vita tigrarna fick sitt käk var vi där vi skulle. Riktigt imponerande att se hur de två jättekatterna plockade ner köttstyckena ur luften med samma precision som vilken baseballspelare som helst. Eddie och Lizzy har lite att öva på där...

Nu har det kanske låtit lite som att Sam och Ida har haft det jobbigt på senaste men vi kan försäkra er om att varken den klassiska Singapore Sling på Raffles eller casinobesöket härom kvällen varit speciellt uppoffrande...

En utter som glatt showade för besökarna

Eddies vita kusin

Singapore Sling! 

Kom ihåg att alla bilder i bloggen är klickbara för att kunna ses i större format!