Med linbana genom djungeln

20140101

Vi kom ju som ni kanske förstår huvudsakligen tillbaka till Chiang Mai för att fira Nyår, men denna stad är också lite av en hub för transporter till och från regionen så resan hit var också en etapp närmare vårt nästa delmål Kambodja, närmare bestämt Siem Reap. Vi visste också från tidigare att Chiang Mais resebyråer hade bussresor dit att erbjuda, men inga detaljer så som vilken sträckning eller restid det handlade om... Inte allt för överraskande så visade det sig dock att mer eller mindre alla bussresor härifrån går via Bangkok och när vi sedan också blev varse om att inget företag kunde erbjuda någon resa förrän den 3:e eller 4:e fick det bli en bussbiljett till Bangkok istället.

Med en avgångstid först på kvällen kom en liten öppning för att faktiskt planera något för nyårsdagen, och efter att ha hängt en hel del i staden kändes det ganska lockande att slippa att bara driva runt ännu en dag. Vi bestämde oss för att zipline, eller linbana som det nog skulle kunna kallas på svenska, var det i det enorma utbudet av turistfällor som vi verkligen hade ogjort. Självklart letade vi på det paket som verkade störst och häftigast och med vårt flyt visade det sig också vara billigast. En helt ny operatör, Skyline Adventures, blev vår värd för dagen. De har bara varit verksam i någon månad, varför de också hade nedsatt pris, men vi skulle inte bli besvikna sas det.

Vi blev inte det minsta besvikna heller. Minibussen tog oss långt ut i djungeln, förbi alla de andra ziplineföretagens skyltar och tillhåll. Den bortåt en och en halvtimma långa resan var också lite av ett äventyr i sig då färden gick över vägar som knappast anpassats för minibussar, och verkligen får oss att förstå varför Chiang Mai och dess omgivningar är fullt av fyrhjulsdrivna fordon. När busschauffören tagit sats och låtit toyotabussen morra upp för de sista branta backarna, så att inte ens Ida kunde sova vidare, fick vi belöningen. Den lilla byn vi kommit till låg verkligen vackert på en höjd med vyer nästan åt alla håll.

Hela gänget blev iklädda selar, inte helt olika de vi hade under bungyjumpen samt hårnät och hjälm innan vi blev skjutsade på ett pickupflak till andra sidan dalen. Den första plattformen var på marknivå och vajern till nästa träd inte mycket längre än 20 meter, men känslan när man hakades på vajern och kastade sig ut var ändå rätt kittlande. Avståndet ner till backen steg snabbt och banorna som gick kors och tvärs mellan träden blev allt längre. Vilket utmärkt sätt att börja det nya året på!

Totalt tog vi oss mellan 48 plattformar, och den sista och längsta linbanan var på hela 940 meter, högt över marken med fantastisk utsikt åt alla håll. Närmare känslan av att flyga än så här kommer vi knappast!