Hotellbuss till Sihanoukville

20140109
För varje dag vi spenderar på fastlandet blir längtan tillbaka till havet större och större. Men jag vet inte om det var tempelruinerna eller det faktum att vi nu faktiskt hade biljetter för att ta oss vidare som fick det hela att bli sådär olidligt. Biljetterna som vi hade skaffat var dessutom för lyxvarianten, snäppet finare än både första klass och VIP. "Hotel bus" skulle vara bussarnas Rolls Royce med både dubbelsäng, extra stort benutrymme, egen TV och wifi. För att inte riskera att bli utpekade som Flashpackers brukar vi försöka undvika att vräka på med sådant här lyx, men när de envisas med att endast vilja ha 2 dollar extra för kalaset så kunde vi inte riktigt motstå.

Efter dryga tre månaders flängande i denna världsdel börjar vi hitta nivån på vad man bör ha för förväntningar (inga alls), så när vi väl fick kliva på bussen och inser att den stora sängen som beskrevs med "extra leg space" i själva verket var runt 175 cm lång och med en takhöjd som gjorde en sittande position mer eller mindre omöjlig så var det mestadels skrattandes. Vi var däremot rätt så imponerade över den ganska flashiga TVn som var uppsatt i vår lilla kur, att den sedan inte tycktes vara inkopplad eller visa något stämde bättre med vad vi väntat oss. 

Det som verkligen var förvånade var dock att detta rullande hotell helt saknade toalett och detta kom att bli lite utav en utmaning under nattens gång. Det är inte många gånger jag sett Ida så kissnödig som när vi vid runt femtiden på morgonen rullade in mot Phnom Phen. I hopp om att bussen kunde stanna klättrade hon över både packning och människor som låg i den trånga gången, men chauffören ville absolut köra hela vägen till hållplatsen och frågar ni Ida kan detta nog ha varit de längsta "fem minuterna" som Asien bjudit på så långt. 

Kan det tänkas vara så att det är tuk-tuk-förarna som är stadsplanerare i Kambodja? Det verkar ju uppenbarligen som att det är lite av en standard att busstationen ligger en bit utanför centrum och när vi bara några timmar sent anlände till Sihanoukville blev vi som vanligt attackerade. Men känslan här var annan än i Siem Reap. Inga helgalna priser, inget tjafs, bara människor som vill tjäna sitt levebröd. 

När jag skriver detta sitter vi i baren på vårt hostel "Taste of Paradise" som är betydligt enklare än vad namnet antyder, men inte heller kostar oss mer än 10 us dollar per natt. Den långa kritvita stranden, Otres Beach (som också är namnet på hela området), ligger inte längre bort än andra sidan vägen och känslan av att vara tillbaka vid havet är nära sådär fantastisk som man tänker sig. Har ni möjligen fått lite vinter hemma ännu?