Koh Rong

20140119
Precis som vi trodde hade Koh Rong lite mer av de bekvämligheter vi önskade, även om elen även här är begränsad till ca sex timmar per dygn, och internetuppkopplingen fungerar lite si och så. Detta blev riktigt tydligt när jag försökte prata med morfar på Skype en kväll. Trots många försök kunde vi inte utbyta speciellt många ord. När morfar frågade om det var bilar som hördes i bakgrunden insåg jag att ingen av dessa öar har haft någon som helst motortrafik. Det är en sån detalj som man inte märker av, och definitivt inte något vi saknar. Och vart skulle bilarna åka egentligen när hela samhället ligger precis längs havskanten och enbart små stigar förbinder de stränder som finns runt ön? Det morfar hörde var vågorna som slog mot stranden alldeles nedanför den balkong vi brukar sitta på om kvällarna.

En hel vecka blev vi kvar här, och förutom mer sol och bad har vi också hunnit med att paddla kajak, se vackra solupp- och nedgångar, bli bitna rödprickiga av sand flies, hänga med på en båttur med snorkling och fiske, se råttor springa genom vårt rum, leka med alla de valpar som finns på ön och dessutom något jag (i ett vagt ögonblick av skräck och uppgivenhet) hade lovat mig själv att aldrig göra igen... Vad får ni läsa i nästa inlägg!

Förstår att han är avundsjuk, kanske Asiens bästa burgare! 

Koh Rong Samloem

20140112
När vi nådde piren på Koh Rong Samloem var det nog inte långt ifrån att vi trodde vi kommit till paradiset. En lång, vit strand och turkost vatten hälsade oss välkomna. Längs stranden syntes bara några få bungalows. Även om tanken från början var att nog stanna någon natt här, så rådde det plötsligt inga tvivel. Vi hade köpt en biljett i Sihanoukville som skulle ta oss till två olika öar, Koh Rong Samloem och sedan till Koh Rong, och slutligen tillbaka till Sihanoukville. Det fina med denna biljett är att du kan hoppa av och stanna på dessa öar om du vill, och ta båten vidare några dagar senare.

Vi bokade två nätter i ett rum på det guesthouse som låg närmast piren, man går nämligen inte gärna onödigt långt med tunga väskor på en sandstrand i 30 graders värme. Och sedan började relaxandet för vår del. Fantastiskt skönt att vara tillbaka på stranden efter den tid vi spenderat i städer på sistone. Vi har längtat efter sol och bad!

De två dagar vi tillbringat på denna lilla pardadisö bjöd inte på speciellt mycket action, men desto mer avkoppling. Det här är så långt ifrån turistresorter man kan komma. Inga 7-Eleven, inget internet, tillgång till el endast några timmar per dygn. Det är sol och bad som gäller. Lite bokläsning förstås. Och morgonlöpning på stranden.

Homestay Resort, vårt hem dessa dagar, såg till en början ut att bli en riktig fullträff. Ett litet, enkelt ställe med några få bungalows  och en restaurang vars byggnad även huserade rum åt oss och familjen som driver det. Menyn var inte stor men de enkla rätterna smakade riktigt bra och tjejerna serverade helt fantastiska fruktshake. Men vår förhoppning om att kunna umgås lite med familjen (som visade sig vara fyra syskon) slog aldrig riktigt in. Sam erbjöd sig till och med att hjälpa till att bygga på de halvfärdiga bungalowsen men trots nickningar och leenden verkade de inte så intresserade.

Men även paradiset kan bli långtråkigt om man heter Ida och Sam. I alla fall när böckerna tagit slut. Och vi vill nog ha lite mer än en solstol på en nästan öde strand, lite mer av det turistiga. Åtminstone de delar som innebär fler restauranger och lite större utbud på aktiviteter. Detta hoppas vi att "storebror" Koh Rong kan bjuda på när båten snart tar oss vidare.

Vår båt

Vårt hem på ön

Hotellbuss till Sihanoukville

20140109
För varje dag vi spenderar på fastlandet blir längtan tillbaka till havet större och större. Men jag vet inte om det var tempelruinerna eller det faktum att vi nu faktiskt hade biljetter för att ta oss vidare som fick det hela att bli sådär olidligt. Biljetterna som vi hade skaffat var dessutom för lyxvarianten, snäppet finare än både första klass och VIP. "Hotel bus" skulle vara bussarnas Rolls Royce med både dubbelsäng, extra stort benutrymme, egen TV och wifi. För att inte riskera att bli utpekade som Flashpackers brukar vi försöka undvika att vräka på med sådant här lyx, men när de envisas med att endast vilja ha 2 dollar extra för kalaset så kunde vi inte riktigt motstå.

Efter dryga tre månaders flängande i denna världsdel börjar vi hitta nivån på vad man bör ha för förväntningar (inga alls), så när vi väl fick kliva på bussen och inser att den stora sängen som beskrevs med "extra leg space" i själva verket var runt 175 cm lång och med en takhöjd som gjorde en sittande position mer eller mindre omöjlig så var det mestadels skrattandes. Vi var däremot rätt så imponerade över den ganska flashiga TVn som var uppsatt i vår lilla kur, att den sedan inte tycktes vara inkopplad eller visa något stämde bättre med vad vi väntat oss. 

Det som verkligen var förvånade var dock att detta rullande hotell helt saknade toalett och detta kom att bli lite utav en utmaning under nattens gång. Det är inte många gånger jag sett Ida så kissnödig som när vi vid runt femtiden på morgonen rullade in mot Phnom Phen. I hopp om att bussen kunde stanna klättrade hon över både packning och människor som låg i den trånga gången, men chauffören ville absolut köra hela vägen till hållplatsen och frågar ni Ida kan detta nog ha varit de längsta "fem minuterna" som Asien bjudit på så långt. 

Kan det tänkas vara så att det är tuk-tuk-förarna som är stadsplanerare i Kambodja? Det verkar ju uppenbarligen som att det är lite av en standard att busstationen ligger en bit utanför centrum och när vi bara några timmar sent anlände till Sihanoukville blev vi som vanligt attackerade. Men känslan här var annan än i Siem Reap. Inga helgalna priser, inget tjafs, bara människor som vill tjäna sitt levebröd. 

När jag skriver detta sitter vi i baren på vårt hostel "Taste of Paradise" som är betydligt enklare än vad namnet antyder, men inte heller kostar oss mer än 10 us dollar per natt. Den långa kritvita stranden, Otres Beach (som också är namnet på hela området), ligger inte längre bort än andra sidan vägen och känslan av att vara tillbaka vid havet är nära sådär fantastisk som man tänker sig. Har ni möjligen fått lite vinter hemma ännu?

Ruinstaden Angkor

20140107
Siem Reap har tyvärr bjudit oss på en del tråkigheter. Stulen kamera och en stulen telefon. Kameran var den vi köpte för någon månad sedan, ja. Nu är vi väldigt glada att vi faktiskt köpte en billig kamera. Och att i princip allt från telefonen finns synkat online. Vi har ju hela tiden vetat att detta kunde hända, och valt att ta med saker som vi varit beredd att förlora. Det finns så mycket fattigt folk i den här delen av världen, och det är nästan så jag tror (hoppas) att kameran gav dem mer än vad den kan ha gett oss.

Vidare så misstänkte vi efter en natts sömn på Garden Village, och många nya bett på kroppen, att det kunde finnas bed bugs (vägglöss) här - alla backpackers stora skräck. Det är nämligen väldigt lätt att få med sig dessa hem, och svårt att bli av med. Detta fick vi bekräftat när vi skulle gå och lägga oss, då Sam fick syn på krypen i vår säng. Här borde vi förstått att det var dags att leta nytt boende, men det var mitt i natten och vi blev erbjudna ett annat rum som verkade okej. Följande dag fick ägnas åt att grundligt gå igenom all vår packning och lämna in våra kläder på tvätt. Vi ville inte på något sätt riskera att få med oss dessa otäcka kryp. Lite efterklokt borde vi inte ha stannat kvar på Garden Village för vår sista natt, då vi senare fick höra att en av våra rumskompisar hittat just bed bugs även i vårt nya rum.

Men Kambodja har även bjudit oss på en del trevliga saker, och häftigast är helt klart templen kring Angkor - anledningen som fick oss tempeltrötta backpackers att faktiskt ta oss hit till Siem Reap.

Det verkar finnas hur många tempel som helst att se i detta område, men vi valde att sitta in oss på några av de kändaste. Och så här i efterhand kan vi båda meddela att tempelruiner är så mycket mer intressanta och spännande än alla de mäktiga, moderna byggnadsverk till tempel vi sett under resans gång. Detta är något man bör se helt enkelt, men var beredd på att du inte kommer vara där själv. Överallt finner du stora grupper med japanska turister med minst en kamera per person och objektiv som kostar mer än vad vi drar in i månaden. Och precis allt ska fotas. Men med tålamod, mycket vatten och gott om tid är det en helt fantastisk upplevelse.

Många ville fotografera solnedgången från Phnom Bakheng

Ida och Mira, en rumänsk tjej som gjorde oss sällskap till solnedgången

Soluppgång över Angkor Wat 

Vår tuk-tuk-chaufför Nahim

Bayon

Några kids vi hittade i närheten av ett tempel

Ta Prohm - även inspelningsplats för filmen Tomb Raider 

Sam illustrerar temple hopping! 

Den legendariska resan till Siem Reap

20140104
Trots den tidiga ankomsten till Bangkok (05.30) fick vi inte tag på någon som kunde sälja oss en resa vidare mot Siem Reap innan alla avgångar för dagen redan lämnat. Reseförsäljare tycks här tillhöra det allra mest morgontrötta släktet då många inte öppnade förrän 10 eller 10.30. Inte mycket annat att välja på än en natt i Bangkok med andra ord, och i vårt fall i de välkända backpackerkvarteren kring Khao San Road.

Som tur var så hade Sams bror Tor varnat oss lite för de nästan för billiga (40 kr per person) chartrade resorna till Siem Reap som allt som oftast använder mindre hederliga metoder för att göra pengar på sina kunder. Alternativen som återstod var dock inte mycket att hänga i granen så Sam gjorde sin hemläxa och läste på om alla sätt de försöker lura turisterna och när vi hoppade in i den trånga minibussen på morgonen kände vi oss väl förberedda. Nästan lite taggade, oss skulle de minsann inte få lura!

Det var nästan så att Sam såg lite besviken ut när minibussresan till en början verkade gå helt smärtfritt. Till slut stannade vi i alla fall vid den  restaurang där de påstod att vi befann oss på gränsen (men vi visste allt att den låg ca en kilometer bort, detta var ju endast ett hus efter motorvägen) och ville att vi skulle fylla i visumformulären och köpa visat direkt av dem. Detta är egentligen inget problem om du går på, de fixar ett giltigt visa åt dig - till dubbla kostnaden. Det är mer en principsak att, i den mån det går, försöka undvika att folk tjänar pengar på att ljuga och lura turister (och därmed spela ut de schyssta aktörerna från marknaden).

Det blev en hel del hårda ord mellan oss och dessa välregisserade skådespelare när vi vägrade att fylla i deras formulär och hotade med att gå den sista biten där de tog oss till sidan och skrek åt oss att vi fick skylla oss själva om vi fick ett "fake visa" och att de absolut skulle lämna oss vid gränsen om vi inte klarade av det hela på max en timme. Vi visste dock från Sams efterforskningar att en stor del av deras inkomst kommer från att ta oss hela vägen, då hostel m fl betalar för varje medtagen resenär och visumet tänkte vi ju köpa av gränspolisen så risken att få något falskt kändes inte direkt överhängande. Att gränspolisen ibland har sina egna handskrivna skyltar om priset är en annan historia...

Det var tydligt att dessa skojare gjorde vad de kunde för att undvika att andra hörde och märkte att vi vägrade köpa deras visumservice, men i bussen till den riktiga gränsen fick vi till slut ändå sällskap av tre österrikare som också förstått vad det hela handlat om. Men försöken att få oss att betala var inte över där. När vi blev avsläppt vid gränsen mötte ännu en mycket vältalig man upp vår buss och menade att han skulle guida oss igenom det hela. Han pekade ut ett hus dit vi skulle gå och köpa visumet för 1200 baht (240 svenska), men när vi sa att vi skulle betala i dollar försökte han i stället med 20 dollar (precis som visumet ska kosta) plus 300 bath. Nej, nej, nej sa vi och fick då på nytt höra att vi fick sköta oss själva och att de inte kunde hjälpa om visumet visade sig vara falskt, men vi fick åtminstone en riktning att gå mot och en order att vänta på honom på andra sidan gränsen.

Hade det inte varit för att vi för en gång skull var så pålästa hade vi nog blivit tokiga av all väntan och strul för att ta sig över gränsen. Först en rejäl kö till den thailändska kontrollen, sedan blanketter och betalning av "Visa on arrival" varpå det dessutom visade sig att den thailändska passkontrollanten helt missat att stämpla Sams pass. (Detta var samma kille som glömde att scanna mitt pass, och fick lov att ropa tillbaka mig - dålig dag på jobbet?)

Nåväl, en språngmarsch senare var Sam en stämpel och en ursäkt rikare, och vi hade även våra visum. Dags för nästa köande. Om den förra var lång kändes denna oändlig. Vi hamnade framför Hanna, en finsk jurist som vi hann prata en hel del med och fick på så sätt klockan att ticka på lite snabbare. Hon hade gjort resan Thailand - Kambodja många gånger, och berättade bland annat att det är så vanligt att de thailändska gränskontrollanterna stämplar fel i passen att Thailand fått lov att upprätta en egen myndighet för korrigeringar.

Klockan var väl runt 16 när de släppte in oss i landet och 20 minuter senare hade vi tagit en shuttlebus till busstationen, där vår buss mycket riktigt väntade, trots att klockan hade blivit långt efter 14.

Innan vi var framme i Siem Reap hade klockan blivit runt 20, men på den tiden hade vi också hunnit bråka lite med de tuk-tuk-förare som nästan överföll oss när bussen parkerade en bit utanför staden. Även där var det teater på hög nivå, men efter några försök att gå därifrån lyckades vi få ned priset till lite mindre än en tiondel av vad de först begärde för de livsfarliga sju kilometerna. Att det sedan visade sig vara runt tre kilometer med gott om plats vid sidan av vägbanan gjorde väl ingen direkt förvånad, inte efter en dag som denna.